Vi behöver en myndighet mot kvinnovåld
Jag har aldrig varit mycket för ”krama en annan feminist i svettig källarlokal” (om det inte är Spy bar) så det blir ingen fest på stan för mig i helgen på Internationella kvinnodagen. Men jag ska fira med tårta och med mina barn.
Jag vill att de ska fatta hur viktig kampen för jämställdheten är. Men också att den kampen inte sköter sig själv. Så det blir tårta på lördag och så ska jag googla texten till ”Ååå tjejer” fast lägga till ”Ååå killar” för jag har en son också och vi kör inte separatistisk feminism hemma. All inclusive är min feminism.
Kanske har med ålder att göra. Eller småbarn. Jag orkar inte slåss och tjafsa lika mycket längre. Därför skulle jag vilja ta krönikeutrymmet i akt och hylla dem som kämpar på i det tysta. Alla eldsjälar därute. Som inte får pösa och glänsa i medierna utan som kämpar på i vardagen. För en bättre värld, för kvinnor, barn och mäns bättre liv. Som de frivilliga kvinnorna i kvinnojoursrörelsen (Roks).
Jag fastnade häromdagen i en tv-sänd föreläsning/hearing på SVT24, där flera från Roks var med, bland annat ordförande Lina Ploug och Gunilla Westny. Det var väldigt intressant att höra vittnesmålen från dem som rör sig på ”fältet”. Eller intressant, nedslående är kanske ett bättre ord. ”Regeringen kanske tar oss på allvar men kommunerna bryr sig inte”. Vittnesmål om hur samverkan brister och kvinnor som får vänta en evighet på någonstans att ta vägen, eller på att ett besöksförbud ska gå igenom. Och mest utsatta: barnen. Alla dessa stackars barn som ser mamma få däng. Som själva får däng. Ibland av både pappa och mamma. Alla dessa barn. Vart ska de ta vägen när inget är tryggt? När kvinnojourerna går på knäna?
Om jag var en misshandlad kvinna och råkade kolla på SVT24 häromdagen är jag inte säker på att jag skulle bli så hoppfull inför framtiden. Jag skulle tänka två gånger på vart jag själv skulle ta vägen om vi säger så. Och jag tycker att det är häpnadsväckande att vi fortfarande inte har en nationell samordnande
myndighet som sysslar på heltid med det här våldet.
Då snackar jag allt: ett larmnummer och en larmcentral, specialutbildad polis, domare, jurister, socialsekreterare. Ett väloljat maskineri, ett effektivt samarbete. Det kan inte vara upp till kommunerna att godtyckligt bestämma hur mycket eller lite våldet mot kvinnor och barn får kosta eller är värt.
Dessutom är inte alla de kvinnor som vill bryta sig ur våldsamma förhållanden feminister eller nere med könsmaktsordningen. Det måste respekteras. I en statlig myndighet blir verksamheten mer transparent också, och det blir lättare att bistå kvinnorna som söker hjälp och kanske vill byta kontaktperson till exempel. Personligen tror jag dessutom på en myndighet där även män jobbar. Jag vet att kvinnor som blivit slagna kanske inte vill anförtro sig åt en man men de och deras barn måste få möta bra män, män som hjälper dem.
Men till dess att regeringen fattar läget så höjer jag min tårtbit i en hyllning till alla eldsjälar därute. Grattis i förskott på internationella kvinnodagen. Tack för att ni brinner. Vad vore vi utan er?