I ett annat universum är vi det roliga klippet
Nu får arbetsdagen vara slut, tänker jag och fäller ihop min laptop på redaktionen i Paris där jag är inhyst. Klockan är mycket och jag har ändå bara kollat på klipp med roliga djur den senaste halvtimmen. Jag säger ”au revoir” till kollegorna allra närmast i det öppna kontors-landskapet.
När jag kommer ut till hissen står en av mellancheferna där, en av killarna jag aldrig riktigt blivit presenterad för, och väntar.
Vi förenas i ett lite ansträngt ”hej”, medvetna om att vi ju alldeles strax kommer att säga hej då.
Hissen plingar till, vi kliver in, intar var sitt hörn och fiskar båda upp mobilen för att se om något hänt sedan vi stängde av datorn för ungefär 45 sekunder sedan.
Men det håller förstås inte i längden. Vi är vuxna människor från samma arbetsplats, vi är för guds skull journalister med vana att prata med främlingar.
Efter några sekunder tar han sats och frågar om jag tog del av dagens happening på redaktionen, två dokusåpa-deltagare har varit på besök och chattat med läsarna, och jag säger att nej, jag vet faktiskt inte vilka de är, jag har aldrig sett programmet.
”Inte jag heller”, säger mellanchefen och skiner upp. Det är tydligt att jag just stigit lite i hans aktning, vi har ett spirande förbund här någonstans. Och han är söt när han ler.
Sen låter det ”pling” igen, hissen är framme på bottenplan, och min medresenär visar med en liten gest att jag är välkommen att gå ut före honom. När jag kommer till ytterdörren funderar jag på om jag borde göra samma sak, men slinker ut först. Det här är Frankrike och en kvinna som öppnar en dörr för en man är att betrakta som en anomali.
Ute på gatan står några kolleger och röker, och av outgrundliga skäl blir stämningen lite konstig.
Här kommer mellanchefen och jag gående tillsammans, vad handlar det om? Snabbt säger vi ”ja, hej då då” och ”trevlig kväll” och sen sker det som inte får ske; vi svänger båda av åt samma håll. Under loppet av en nanosekund bestäms det ordlöst att jag ska gå före och han lite efter så att vårt ”hej då” inte förlorar laga kraft.
Så jag pinnar på, småspringer nästan, och viker av på nästa gata. Jag har fått lite puls.
Och i ett parallellt universum, där djur har Youtube, är det människoklipp som detta som de tittar på.