Någon gång måste vi prata - men inte i dag

Terroristerna var beväpnade med automatkarbiner och öppnade eld mot medarbetarna på Charlie Hebdos redaktion. På väg till flyktbilen sköt de även ihjäl en polisman. Tolv personer dödades i den blodiga attacken.

Tänk dig den här situationen: En morgon står en polisbil utanför grannen. Det är ingen utryckning, tvärtom är det något tungt över ­rörelserna när de två ­poliserna går längs den korta, plattlagda gången mot dörren. De ringer på. Därefter är inget sig likt för grannen.

Grannen hade en tonårsdotter. Hon var ute i går. Hon kom aldrig hem. Hon blev våldtagen och mördad av en klasskamrat som heter Andreas, bredvid grus­planen där hon brukade ­spela boll i mellanstadiet.

Tänk dig att detta har hänt. Tänk dig sedan att du går på begravningen. Du sitter i en bänk, precis på kanten till den bottenlösa för­tvivlan som slukat ­grannarna. Efter guds­tjänsten talas det dämpat, förvirrat över kaffet på ­församlingshemmet. Hon var så glad och frisk. Och Andreas. Hur kunde han ­utsätta en så underbar tjej för ett så vidrigt övergrepp? Ofattbart.

Det är då du känner att du måste ta till orda.

”Jo”, säger du, ”visst. Det finns ingen ursäkt för våldtäkt och mord. Det är svårt att finna ord. En tragedi. Det är vi förstås ense om. Inga förmildrande omständig­heter för Andreas. Men, med det sagt, hon hade ju väldigt korta kjolar … ”

Det tog inte ens ett dygn efter massakern på Charlie Hebdo förrän ett koppel nöjesguidare, kolumnister och rasifierade debattörer tog itu med det verkliga ­problemet: Att de där satirteckningarna faktiskt var sexistiska, ­faktiskt var stereotypa, ja, näst intill rasistiska.

Kränkande. Faktiskt.

Inte så att någon förtjänade att dö för den skull, ­givetvis inte, men det ­måste faktiskt påpekas att …

Och sedan var det i gång. Ansvaret för dåd av det här slaget ligger egentligen på västvärlden. Vårt eget fel. Det är egentligen islamofobin. Egentligen kolonialismen. Egentligen kapitalismen. Att USA angrep talibanerna. Att USA inte ingripit i Syrien. I radion förklarar en korrespondent att hatet beror på västvärldens översittarmentalitet, vårt arroganta antagande att den muslimska världen har ­något att lära av oss vad g­äller yttrandefrihet.

Ingen ursäkt. Nej, nej, långt därifrån. Men man måste faktiskt

Visst, det finns mycket att tala om. I någon ände måste man börja. Men den om västvärldens korta kjolar kanske man, för den goda smakens skull, kan vänta med tills liken kallnat.

Följ ämnen i artikeln