Sluta skyll på fotfolket för allt det där hemska

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vem vill sova i dun plockat av skrikande gäss? Jag. Men det är en annan historia. Det som provocerar mig lite är att det blir sådan fart på folk när det handlar om gäss och vovvar och andra mysiga djur. Men inte alla år av rapporter om att både vuxna och barn slavar under hiskeliga omständigheter i klädfabriker för att Kenza och Blondinbella ska kunna shoppa snygga H&M-blusar.

Eller minns ni när det avslöjades att folk dog i någon slags lungsjukdom för att de satt och slipade våra jeans i någon avlägsen stengruva i världen. Gick jeansföretagen ut och slängde jeansmärkena åt helvetet?

Nej. H&M slutade inte producera billiga kläder heller. Vi kräver inte det heller. Djur däremot. Rör inte våra djur. Duntäckena ska minsann ut från Åhléns sortiment nu. Konsumentmakt. Själv kan jag inte låta bli att tänka på människorna som flår gässen levande. Läste på en blogg att någon ville sterilisera dem. Gässplockarna alltså. Men så kul kan det inte vara att sitta och rycka fjädrar av ett skrikande stackars djur. Men någon måste göra skitjobbet. Inte du och jag. Men någon person som kanske inte har lika höga krav på ett utåtriktad, flexibelt jobb kanske kan tänka sig att plocka gäss levande.

Det är som med våra mattanter i dag. Kvinnorna i centralkök och skolmatsaler. Alla dessa slitande kvinnor med låga löner som lyfter tungt i storkök. Först blev de mer eller mindre uthängda som bakåtsträvare i Bert Karlssons ”Matakuten” (som jag uppskattade precis lika mycket som alla andra). In svepte kändiskrögare Melker Andersson och läxade upp kvinnor som inte la ner det där lilla extra på barnens välbefinnande. Därefter filmade ett bud i smyg hur en mattant på Lundby centralkök sopar upp den tappade pastan från golvet och ner i grytan igen. Hemskt, konstaterar vi. Hemskt konstaterar centralköket och fem mattanter stängdes av. Så sköt man budbäraren tänker jag. För det har jag lärt mig om centralkök på sistone. Att det är slit och högt tempot och maten är inte alltid av bästa kvalitet från början. Jag skulle vilja veta om det var av ren ondska som tanten svepte upp maten igen eller om det fanns något där på centralköket – en kultur – som gjorde att detta var okej.

Men mattanterna vågar inte prata med medierna. I vilket fall får enskilda mattanter bära hundhuvudet i dag för den bristande kvalitén på skol- och äldremat. Inte vd:arna på Sodexo och andra storkök (de pratar helst inte med medierna heller) och inte politikerna.

Sen har vi då SJ-personalen som också får ta mycket skit nuförtiden. Ni som åker tåg ofta vet vad jag snackar om. För er andra kan jag berätta att varje vecka befinner jag mig på ett SJ-tåg som stannar mitt vid kall frusen åker.  Lokförarröst knastrar: Jaa, mina damer och herrar vi har ett fel på tåget”. Ibland tar det ”bara” tio minuter och vi kan alla låtsats som om ingenting hänt efteråt. Ibland tar det 40 minuter. Då suckar vi och blir irriterade. Till slut går vi fram till personalen som får börja tokrodda med anslutningsbussar och tåg. Någon ska på viktigt möte eller teater och är väldigt uppriven så klart. SJ-personalen svettas. Slår ifrån sig ibland. Gör en pudel andra gånger. Eller faller ihop: ”Jag vill också komma hem!” Men kanske borde SJ:s vd tvingas åka SJ-tåg en hel vecka och sitta i den lilla personalkupén och tokfixa ersättningsbussar hela dagarna i ända. Nu gör de inte det. Dom kan ducka ihop med statsdelspolitiker, kändiskockar och duntäckeföretag som inte hade en aaaaning om hur det går till där nere bland fotfolket.