Trött på skit som bara ”blivit hett”

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

helskärm

För ett par år sen blev jag glad! I affärerna, de vanliga klädkedjorna, dök det plötsligt upp fantastiska, färgglada t-shirtar med stora neontexter på! Äntligen, tänkte jag som väntat, letat och längtat sen jag först såg Whams video från 1984.

Jag handlade direkt! 4-5 tishor skaffade jag, och använde dom flitigt. Inte bara jag förresten, halva befolkningen gjorde likadant, det var då jag insåg det: trycket var inne. Samma procedur har upprepats med: kilklackar, hängslen, färgglada strumpbyxor, oversize, höga midjor, Wayfarer-Ray Bans och nu senast jackor med fransar.

Jag har bara velat vara åttiotal, så när jag köpte en jacka på Myrornas med fina, galna fransar, kände jag mig mest som Kikki Danielsson, men plötsligt, efter ett tag, hände något:

– Var har du köpt den? frågade nån, och en till, och ännu en. Men skulle jag fortfarande haft text-t-shirtsen nu skulle jag knappast få samma respons. Vad händer egentligen? Jag vet: det handlar om dom här modeförebilds-bloggar/tidningsbilage-brudarna och redaktörerna som på ett sjukt intetsägande sätt inte inser att dom är sist i ledet, som papegojor upprepar dom helt sonika vad tusen andra sagt förut.

Dom leker alltså trendsetters, vilket är det absolut sista dom är, med sina förlegade inne- och utelistor. Eftersom brudarna egentligen är överkonsumerande ”followers” som aldrig tagit en risk, så gäller det i stort sett mest att göra allt för att inte vara ute. ”Ute”, hjälp, dom darrar! Har vi nånsin sett dessa personer i något plagg som inte är ”rätt” bara för att dom gillar det?

Inte jag i alla fall. Jag minns för ett par år sen när den hetaste modediktatorn just då skrev att det var ute med ”svarta stövlar”. Jag höll på att skratta ihjäl mig. Fråga vem som helst, det kan inte vara ute med svarta stövlar, det är helt orealistiskt. Bakgrunden var den att denna tjej hört någon säga att ”bruna stövlar kommer stort i höst” och för att inte riskera något tog hon i från tårna.

Mode är härm, det är cykler, nya kombinationer och varianter av samma gamla saker: Nån liten kid i Brooklyn glömmer sin jacka, lånar sin farmors gamla, går förbi en konstskola, nån kreativ inspireras, hon känner en modell, som tar efter, modellen träffar en stylist som fotar av henne och stylisten går i sin tur på ett stort modeparty där nån scout festar. Så brukar det gå till. Sen hamnar modet på catwalken, och efter några veckor i våra äckliga bilagor.

”Trender, inne, rätt och hett” är så fruktansvärt ointressant, dessutom är det total fiction och påhitt. Det handlar om färg form och uttryck, att inspirera, kanske provocera och förändra, det är så det skapas utveckling. Det är mode på riktigt. En vän till mig, som är kreddig stylist, har alltid klätt sig konstigt. Fint, knäppt och fulsnyggt om vartannat. Hon hade aldrig kommit nån vart om hon inte utmanade och tog risker.

– Ha va fan du själv vill! Och sluta köpa en massa skit som plötsligt ”blivit snyggt” för att nån säger det till dig. Köpstopp och secondhand!

Så säger hon och jag.