Är det för jobbigt med en krävande tonåring?

Kids are pigs, sa komikern Henrik Schyffert i en intervju apropå dödsmisshandeln av Riccardo, 16.

Ja, kids are pigs. Jag vet inte hur ni känner men bara jag närmar mig en skolgård så knyter det sig i magen på mig. Jag klarar aldrig att vända blicken ditåt när jag går förbi utan måste titta ner på mina skor för annars minns jag alltför väl hur någon drar i min tröja. Skriker något elakt. Spottar. Jag var inte bättre själv. Så fort jag fick chansen. Klättra uppåt, var det som gällde. Barn är miniatyrvuxna. De lär snabbt. Kids are pigs. Mamas and papas too.

Gänget som tillsammans misstänks ha dödsmisshandlat Riccardo hade råd med Prada-sneakers och gick i bra skolor. Det stämmer ju egentligen inte alls med bilden som i alla fall jag har av bråkande ungdomar. De ska ha minst en alkad förortsmorsa och gå i en skola som är flyttad till en barack för att de tände eld på den förra. Inte bo i stan och ha föräldrar med schysta jobb.

Men jag blir väldigt provocerad av avsaknaden av vuxna i problematiken kring hur "Riccardo-fallet" kunde bli en verklighet. Han sparkades ihjäl av ett gäng utanför en fest. En fest som en 14-årig tjej var värdinna för. Hennes föräldrar var inte där. Inga andra vuxna heller. Men vad vet vi om deras föräldrar? De är liksom hålet. Tomrummet i nyhetsrapporteringen kring Riccardo. De åtalades föräldrar är stumma och ansiktslösa. Jag behöver inte veta var de bor. Inte ens se dem framifrån. Men jag skulle vilja höra dem tala.

Jag träffade en mamma vars son gick i samma skola som en av de åtalade ungdomarna. Hon berättade att hennes son länge varit rädd för killen. Att alla kände på sig att det kanske kunde gå för långt en dag. Men herregud, varför tog ingen tag i det då? Kan någon förklara, snälla?

Jag läste också inlägget i Svenska Dagbladet av tjejen som jobbade på ungdomscafé i stan och beskrev hur hon så många gånger försökt berätta för föräldrar, som aldrig kom förbi eller lyssnade, att deras ungar mådde dåligt.

Alla stressade karriärmamas och -papas: kan inte ni säga något? Hur tänker ni? Själv är jag fortfarande småbarnsförälder och vi är parodier på föräldrar. Vi lusläser alla handböcker om barn vi kan få tag i. Vi surfar på nätet för att hitta senaste forskning kring streptokockvaccin. Vi ringer sjukhusupplysningen stup i kvarten, nojjar att dagis förstör våra juveler till barn, att barnmaten gör dem tjocka eller inte är tillräckligt näringsrik eller oroar oss att den där dagen då vi glömde AD-dropparna kommer fucka upp dem för livet. Vi sätter på ungarna hjälm när de ska lära sig gå.

Vi skyddar och duttar och driver alla omkring oss som inte längre har småbarn till vansinne med vår självupptagenhet och fixering vid det goda föräldraskapet. Nåja, vi kvinnor håller i alla fall på så.

Vad händer på vägen? Vad händer med alla karriärmammor och -pappor? Är det för jobbigt med en krävande tioåring, fjortonåring, sextonåring? Pratar ni hellre i mobil än med era barn? Eller resonerar ni som så att vi tog ju småbarnsskiten, nu fan ska det jobbas? Eller är det bara osäkerhet, att ni inte vet hur man gör? I så fall är det oändligt sorgligt ju.

I morgon har medierna glömt Riccardo-fallet. Men faktum kvarstår. Kids are pigs. And so are we.

Följ ämnen i artikeln