Ännu ett stycke trygg ilska från en bostadsrätt
Maria-Pia Boëthius, jag kan ha skrivit någon gång att du är galen med alla dina mediekonspirationsteorier, det här att allt går ut på att medierna är satan på kvinnojorden. Men vet du, all respekt för att du försöker leva som du predikar. Du valsar inte runt i de medier du avskyr. Du spelar hårt. Det är en bristvara i den vita svenska medelklassfeminism som dominerar de medier du avskyr.
Det leder in mig på Maria Sveland som skrev boken Bitterfittan, en populär roman om varför det är så svårt att leva jämställt i kärlek. I söndags predikade författaren i Dagens Nyheter. Maria Sveland är trött på att folk bara bryr sig om sin bostadsrättsförening och hon längtar efter kollektiv och matlag.
Hon verkar närmast äcklad av Family Living-psykosen hon ser omkring sig. Maria Sveland själv har alla förutsättningar för att leva på ett annat vis än i den förljugna kärnfamiljslyckan men bor i en bostadsrätt med man och två barn, gift är hon också trots att hon hatar det äktenskapet står för.
Kan man inte få kritisera ändå? Måste man vara slagen för att få rätten att kämpa mot våld mot kvinnor också? Måste man leva med millimeterrättvisa hemma för att få lov att tycka att det är förjävligt att familjen är så otroligt ojämställd? Nej, naturligtvis inte. Men dagens predikare, vare sig det handlar om FRA eller feminism, får nog faktiskt finna oss i att bli ifrågasatta om vi inte reser på rumpan mellan predikningarna. Om Maria Sveland är så förbannad på tidens melodi, varför dansar hon med?
Hennes text i DN börjar med att Yvonne Hirdman och hon själv sitter på universitet och ondgör sig över ”familjeonanin” i medierna. Lite rapande av old news med andra ord. Ja, Family Living är ett skämt. Ja, vi renoverar ångesten ur oss. Ja, familjen är den farligaste platsen för kvinnor att vistas på. Ja, vårdnadsbidraget liknar ett skämt. Men sen då? När vi konstaterat allt 1?000 gånger, vad gör vi då? Skriver ännu en text om detta? Okej, då gör vi det.
Men det här är ett problem som speglar temperaturen på svensk vit medelklassfeminism som sagt. Bra kvinnor vilsna i pannkakan samt noll ansvar. Hur blev det så här för mig? ryter vi indignerat och hänger ett lakan över spegeln. Vi tänker inte för en sekund lämna våra elfenbenstorn. Det är tryggt här, så kan man ryta till då och då och få ryggklapp av systrarna samt fäktas lite mot väderkvarnar.
Utanför vårt fönster är många kvinnor beroende ekonomiskt av ”familjen” samtidigt som de jobbar häcken av sig helt oavlönat vid diskbänken. Dessa kvinnor onanerar inte till Family Living. Majoriteten av kvinnorna i Sverige har inte råd, tid eller lust att puffa kuddar i lyxsoffa eller sätta upp svindyra tapeter i barnrum. Family Living är en väderkvarn, precis som MAMA är en väderkvarn för sådana som undertecknad.
Vi är inte femton längre, det är för enkelt att skylla skiten på Vecko-Revyn.
I senaste numret av Nöjesguiden får Maria Sveland frågan om vem är Sveriges främsta bitterfitta? ”Jag så klart. Och drottning Silvia. Nej, förresten, drottning Silvia är nog mer den klassiska martyren//en bitterfitta tar sin ilska på allvar och försöker förändra. En bitterfitta vill alltid göra revolution. Så Silvia är nog mer bara bitter, men inte fitta”.
Jag har en fråga på det, Maria Sveland. Hur känns fördomarna och vad är det du gör egentligen, förutom att tycka? Eller har ni ”revolution” inplanerat på nästa bostadsföreningsmöte?