Jag måste ha rätten att ändra på min kropp

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag fick ett gripande mejl från en tjej som haft ätstörningar och tyckte att det var synd att jag - en feministisk förebild - bantar och "hetsar". Jag tar sådana brev på allra högsta allvar och tänker inte skoja bort det. På en blogg hittade jag också ett inlägg som utgick från mig och handlade om att man förstör sina barn genom att banta. Att dom märker det och påverkas.

Lyssna. Jag är 34 år. Jag är inte 18 och hoppas få Slitz-jobb efter avslutad bantning. Jag har fött två barn och druckit många lattar och ätit fel och inte rört på mig. Det är inte så konstigt eller laddat att jag vill viktminska eller börja leva sundare. Jag skriver inte att "åh, nu ska jag sluta äta heeelt så jag blir smal".

Jag tränar och äter normalt. Helt normalt faktiskt förutom att jag inte vräker i mig godis/drinkar/mackor. Det intressanta är att jag förstår precis varför det blir så här. Kvinnokroppen är ett villebråd som exploateras dagligen i bilder och text i medierna. Vart vi kvinnor än vänder oss står ett cellulitfritt arsle tillhörande en 16-årig modell eller trebarnsmor à la Heidi Klum med gener från helvetet redo att spotta på oss vanliga transfettkvinnor. Det är ett problem. Våra döttrar kommer också få ärva detta problem.

Men. Det verkar som om kvinnor anser att eftersom deras kroppar är allmängods så är det helt okej att hoppa på mitt allmängods. Men det är det inte. Och man måste skilja lite på färgerna i geggan. Jag kan för det första inte vara alla fina unga feministtjejers förebild. Och jag måste ha rätten att vilja ändra på min kropp. På samma sätt som vi faktiskt måste köpa att vissa kvinnor väljer att lägga sig under kniven - av tusen olika skäl - så måste det accepteras att jag gör det här.

Jag kan inte ha på mina axlar att jag sviker någon eller något. Jag tycker dessutom att det blir hyckleri om vi ska låtsas att tjockt är gott bara för att vi är kvinnor och bör hålla ihop. Det finns en hälsoaspekt i det här som naturligtvis alltid går förlorad i den mediala fixeringen av snygga smala kvinnor. Men som sagt, jag är 34. Jag vill orka många år till med mina två små barn som är överfulla av energi. Jag vill inte slockna i huvudet vid fyratiden efter dagis för att jag inte äter bra.

Jag gör det också för att jag vill vara snygg. Är det provocerande att jag inte vill väga för mycket utan väga som en normal kvinna i min ålder? Det betyder inte att jag hetsar mot alla som inte gör det. Det finns stora personer som lever hälsosamt också. Alla väljer sin väg.

Men faktum är också att cirka 50 000 barn i Sverige är överviktiga i dag. Dom äter för mycket godis och dricker för mycket läsk.

Är det något vi borde ta gemensam kamp mot är det godisindustrins jättepåsar och grönsakernas stigande priser. Det är ett svek mot våra barn och det är en klassfråga. Inte att jag trimmar min hälsa och hyvlar bort några lattekilon. Jag hetsar inte, jag ger tips och råd till mina läsare här i tidningen och på min blogg, från min coach Conny. Han kostar pengar att träffa annars. Alla har inte råd med det. Alla har inte råd att få sin mat levererad i små kändissvarta lådor varje dag eller att ha dyra gymkort och en personlig tränare heller. Det är dyrt att lära sig banta (och äta rätt).

Vad gäller mina egna barn kommer jag aldrig att klaga på att jag är tjock framför dom. Vi kommer inte heller att mysa framför "Du är vad du äter". Däremot kommer de ha en morsa som gillar att träna och inte äter godis varje dag. Om dom fattar att jag bantar ska jag förklara varför jag gör det. Det finns en verklighet utanför vår dörr så det kommer inte gå dom förbi att människor gör det.

Men er förebild vill jag inte vara. Det är för tungt. Ingen blir nöjd och det slutar med att jag inte känner att jag duger vad jag än gör och det om något är en väldigt risig kvinnofälla.