Jag vill inte ta ansvar för min hemstad Stockholm
Små stunder av lycka. Eller åtminstone av pösig självgodhet.
De inträffar när man går på gatan i en stad man gärna skulle vilja vara del av. Knappast Säffle eller Minsk, men kanske Paris eller Rom. I mitt fall London eller New York. Man går alltså där på gatan och försöker se lokalproducerad ut. Plötsligt snubblar en stackars medturist fram med en ovikbar karta och ögonen i kors. Och så frågar turisten MIG om vägen.
Små stunder av lycka. Eller pösig självgodhet.
Jag är inget vidare på att ta emot komplimanger, men det här är en sorts komplimang som går rakt in i mitt hjärta: Att bli misstagen för en riktig Manhattanfräsare. En äkta Londonit. Det har hänt ett par gånger. En gång visste jag till och med vägen.
Det är förstås outsägligt barnsligt, men jag chansar på att jag inte är ensam om just den här löjligheten. Frågan är hur det är med min nya löjlighet.
Det är inget större fel på Stockholm, förutom att Stockholm ligger väldigt långt från allt, undantaget Stockholm. Jag begriper varför man nu för tiden hör ett dussin främmande språk på gatan varje gång man går ut.
Jag förstår varför turisterna står i gathörnen och vrider sina guideböcker efter väderstrecken.
Jag begriper möjligen mindre varför turister numera finns på Stockholms gator även vintertid, men visst: Nordic noir och allt det där. Men den här våren ...
Jag ser det i turisternas ansikten. Det är som om de glatt sig åt att bli hembjudna på middag till några exotiska svenskar och sedan serverats surströmming. De försöker behålla ett artigt lugn, men under de blanka ögonen skummar besvikelsen, rent av vämjelsen.
Ska det här kallas vår? Iskallt regn, snålblåst, inga dofter, ingen sol. Ett dött ljus, lånat från en dag sent i oktober. Knappt tvåsiffriga grader. Vår? Rentav sommar?
Det är genant att känna sig medansvarig för den här utkylda staden. Jag vill inte ha något med den att göra.
Min nya löjlighet är att göra allt i min makt för att se ut som om jag också är turist i Stockholm. Låta blicken svepa längs fasaderna. Läsa gatuskyltarna. Bära ett överseende och förbryllat leende under det arktiska spikregnet. Avsäga mig allt hemortsansvar.
Om någon frågar mig om vägen tänker jag svara avvärjande på bräkande amerikanska.