Politiker och fackpampar sviker sitt folk
Dessa händer. Händerna som bär upp Sverige.
De som skurar toalettstolar, ger mediciner, byter blöja på våra äldsta. Tröstar våra barn under långa förskoledagar. Undervisar, nattar, lindrar.
Händerna som hämtar sopor, svabbar golv, lagar skolmat.
Som släcker bränder, kör ambulans.
Dessa händer. Undersköterskor, sjuksköterskor, barnmorskor, städare, renhållningsarbetare, brandmän. På förskolor och äldreboenden, i storkök och på våra kyrkogårdar.
Från livets början till dess slut finns dessa händer där. De gör de tyngsta, monotona jobben. Tålmodigt, ihärdigt, troget.
Som ung städade jag för Falkenbergs kommun. Plockade skräp på stranden, städade på vårdcentral och äldreboende.
Det tyngsta var inte slitet utan upprepningen, tröstlösheten. Ändå var jag bara gäst där, jag studerade, skulle vidare, bort.
Jag blev likväl en i gemenskapen, bland kvinnorna på Städet. Upp 04, ofta hade någon ändå orkat baka i ottan för att bjuda vid 10-fikat. Dessa kvinnor med allt det tålamod jag aldrig ägt. Starka, saktmodiga och med sina okuvliga, outtröttliga händer. Nariga, röda, slitna; på med handkräm, ta nya tag.
Nog behöver ett land sina ledare och högutbildade. Men utan basen, folket, svajar toppen, allt hotar att rasa.
Det upplever såväl Kommunal som Socialdemokraterna nu. Och vem förstår inte ilskan och besvikelsen hos medlemmar och väljare? Om jag varit en av dem som trott på facket? En av mina kollegor på Städet som aldrig hade råd med semester längre bort än närmast badvik?
Om jag suttit med mina trötta händer i knät och tänkt på pampars och politikers lena, välskötta? I färd med att skriva på lyxnotor och skåla i Grosshandlarvin?
Om jag samtidigt känt att även politikerna glömt mig? Att de talade till mig, från ovan, snarare än hörde på mig och min oro, sa till mig vad jag borde tycka.
Skulle jag inte till sist då knyta mina trogna, trötta händer i ilska och vanmakt?
Vore jag politiker i kris skulle jag sluta prata, fatta dessa älskande, arbetande händer och börja lyssna.