Jag gör allt jag kan för att leva över mina tillgångar
Så vitt jag minns har jag inte höjt priset för den här kolumnen sedan jag började skriva i Aftonbladet. Då erbjöds jag en ersättning som jag tackade ja till. Sedan dess har det löpt på, vecka efter vecka, i nästan 13 år. Det är lika lång tid som det tog att utveckla Jas 39 Gripen.
Jag inser att en hederlig representant för svensk medelklass inte talar om pengar, men jag känner ändå att det är hög tid för mig att be om ursäkt. Jag trodde att min underlåtenhet att tvinga till mig ständigt stigande gage var en privatsak. Nu har jag börjat förstå bättre.
Det går inte en vecka utan att Stefan Ingves bekymrade ansikte stirrar på mig från en tidningssida. Jag inbillar mig att han på senare tid rent av verkat gråtfärdig. Det är en stark upplevelse att se en värdig, medelålders man på gränsen till tårar.
Han har köpt obligationer och pressat ned kronans värde. Han betalar dem som lånar pengar. Ändå får vi ingen inflation. Priserna står still. I april sjönk de till och med. De satans resebolagen hade sänkt priserna på paketresor.
Är det konstigt att jag börjar känna mig som en landsförrädare?
Häromdagen försökte jag övertala Ica-kassörskan att behålla växeln. Om jag inte har stake nog att höja mina egna priser, kan jag åtminstone pressa upp andras. Det gick inte heller. Växelpengarna spottas ju numera ut av maskiner som helt saknar bredare samhällsansvar. Och kassörskan, som levde kvar i den primitiva villfarelsen att det är bra om saker inte blir dyrare, bara stirrade.
Liksom många andra svenskar gör jag vad jag kan för att leva över mina tillgångar. Jag försöker ge efter för varje köpimpuls. Det skulle aldrig falla mig in att pruta. Men all min inflationsdrivande patriotism verkar inte ha någon som helst effekt. Så snart man öppnar tidningen står ändå en förebrående Stefan Ingves där, med glansiga ögon.
Jag är skolad i nationalekonomi, men mellan er och mig: jag har aldrig riktigt förstått problemet. Priserna är förutsägbara, räntorna låga och folk handlar och står i. Den enda depressionen i sikte finns, så vitt jag kan se, i riksbankens direktion.
Men man får inte låta det sunda förnuftet stå i vägen för empatin. Jag måste nog begära en rejäl höjning av arvodet. För Stefan Ingves skull.