Vardagen värre än äventyren
Det här är en hyllning till alla er som sliter varje dag för att få jobbet, familjen, kärlekslivet och barnen att gå ihop och samtidigt få en liten skärva liv över för egen del. En bitterljuv ballad om vardagens hjältar.
Ett ord som jag gillar är "bitterljuv". Det är förmodligen för att jag gillar saker som är bitterljuva. Den bästa musiken, bästa litteraturen och bästa filmerna har alltid dominerande inslag av bitterljuvhet. Ta till exempel Rod Stewart-klassikern "Maggie May", som är extremt bitterljuv. Livet är bitterljuvt, och dom som lyckas fånga känslan är dom jag gillar bäst. Ron Sexsmith, Emmylou Harris, filmer som "Himmel över Berlin", Raymond Carvers noveller.
Augusti är årets mest bitterljuva månad. Man vet att det snart är över. "Sommarn dör", som John Holm sjöng - landets mest bitterljuva rockpoet. Sommarn dör och nu börjar snart vardagen. Och därmed är vi framme vid Ola Skinnarmo.
Den gode Ola har som bekant simmat fjäril hela vägen till Grönland, där han nu gör sig beredd att moonwalka baklänges över hela ön samtidigt som han drar en 300 kilo tung pulka med tänderna.
Eller nåt liknande. En bragd är i alla fall under uppseglande.
Och samtidigt som jag är full av beundran för beslutskraften och den fysiska prestationen måste jag ändå ställa frågan: Hur länge skulle Ola eller Göran Kropp eller nån annan av de svenska proffsäventyrarna överleva i den normalsvenska vardagen?
Svaret är att dom skulle duka under innan maten ens står på bordet. Dom skulle segna ner från cykelsadeln med matkassarna slängande i otakt till oktoberregnets piskande. Dom skulle stuka tummen i samband med blöjbyte. Dom skulle reduceras till helt vanliga killar.
Vi tar en konkret utmaning: du ska gå upp klockan sex på morgonen, kliva barfota på sylvassa legobitar, bilda dig en uppfattning om världsläget samtidigt som du kokar välling, te och kaffe, väcka barn som inte vill vakna, hitta rena kläder i en höstack av tyg, raka dig själv och administrera kollektiv tandborstning, komma ihåg gympapåsar, byta blöjor, hitta ett försvunnet busskort, ställa in maten, duka av bordet, ställa in i diskmaskinen, ta på overaller, tjata, svara på omöjliga frågor, förklara självklarheter, motivera beslut, torka filmjölk och springa till dagis med barnvagn och en datorväska dunkande mot njurarna. Du har en och en halv timma på dig. Och du ska göra det varje vardag i minst fem år.
Eller så här:
Du ska jobba natt på en överbelastad akutmottagning. Du ska besöka ett shoppingcenter en lönelördag. Du ska undervisa i en högstadieklass. Du ska prata med säljaren i en datorbutik. Du ska ta hand om senildementa nittioåringar som inte vet om det är tisdag eller Karlstad. Du ska stå i kassan på McDonalds och fråga "Vill du ha megamenyn?" Du ska ringa till ett försäkringsbolag och försöka få ersättning. Du ska äta pasta igen. Du ska försöka komma i kontakt med CSN.
Om jag har förstått saken rätt så handlar Olas och de andra proffsäventyrarnas olika projekt om att "testa sina egna gränser", "att övervinna hinder", "att göra det omöjliga" och så vidare.
Är det inte ganska exakt vad vi ospännande små vardagsråttor gör varje dag, fast i något mindre spektakulär skala? Livet är fullt av utmaningar. Vardagen är en ström av umbäranden. När ett hinder är undanröjt ska man kliva över nästa bergskedja. Bita ihop och komma igen.
Fast våra vardagliga expeditioner blir aldrig skildrade av världsreportern Staffan Heimerson. Inga helikopterburna tv-team följer någonsin en ensamstående trebarnsmor genom en fullpackad novembertisdag. Ingen sofistikerad mätutrustning registrerar adrenalinhalten hos en stressad bilförare i en stillastående bilkö. Barnet som knäcker koden till multiplikationstabellen möts aldrig av en flaggviftande folksamling på Sergels torg.
Så, alla ni som pallrar er i väg till segdragna föräldramöten trots att benen knappt bär efter en lång dag på jobbet. Alla ni som gäspar i tvättstugan i svinottan. Alla ni som på något obegripligt sätt får ihop både mötet på jobbet och dotterns födelsedag: ni är vardagens skinnarmoar.
Ola Skinnarmo finns för att vi andra ska kunna känna oss normala. Ola Skinnarmo finns för att vi andra ska inse att vi också är hjältar. Ola Skinnarmo vet att han inte skulle orka leva som oss andra. Det är hans bitterljuva öde.