Jag längtade plötsligt till en busshållplats

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vissa dagar är det jobbigt att synas, att ständigt bli bedömd av främlingar. Att försöka leva upp till något som jag knappt ens själv längre vet vad det är. För ett tag sen gästmedverkade jag i ett tv-program, och befann mig plötsligt i en stad och ett sammanhang jag inte alls kände mig trygg i.

Jag satt ensam i min loge och tankarna började snurra. Duger jag? Platsar jag här? Jag försökte tänka positiva pepptankar och intala mig att jag är lika bra som någon annan. I sminket var det bråttom, jag sminkade som vanligt mig själv så att sminkösen, en fräsch 35-åring, kunde göra annat.

Hon pratade i mobil, och var mitt uppe i en smaskig skvallersession. Jag lyssnade roat och skrattade med henne tills hon började berätta om en ung, känd programledare och en något äldre tv-kvinna som helt plötsligt blivit så släta. Dom hade båda, vid olika tillfällen, rekommenderat just den här sminkösen att göra som dom, nämligen injicera nervgiftet Botox. Typ som att rekommendera en frisör. Min eyeliner slant och jag kände hur skrattet fastnade i halsen, nu var det inte roligt längre.

Jag bara satt där, jag som fortfarande ska föreställa ung, och insåg att jag är i fel bransch. Jag är på helt fel ställe! Jag längtade plötsligt ut till landet, till en busshållplats, till Hemköps-kön eller vad som helst!

Jag vill inte vara rädd för att bli äldre, för att inte duga, för att inte vara snygg nog för mitt jobb. Vad är det ens för tanke?

Under hela programinspelningen ville jag bara försvinna, tvätta av mig sminket, ta av mig kläderna och aldrig mer förekomma i något som kallas media. (Tänk då hur det är för dom som verkligen bygger sin karriär på sin skönhet, hjälp!)

Det enda vi faktiskt kan vara säkra på när vi föds är att vi dag för dag blir äldre och att vi en av dessa dagar kommer att dö.

Det gäller alla. Där emellan får vi själva se till att må så bra som möjligt. Göra positiva val, försöka uppskatta det vi gillar, bryta dåliga mönster och så vidare.

Att åldras är att leva. Det är ingen sjukdom! Är man konstig om man vill gilla sig själv?

Det är ju med min kille, min familj och mina vänner jag lever mitt riktiga liv. Bland människor jag gillar och mår bra bland. Som gillar mig tillbaka oavsett eventuella rynkor. Jag tror inte att det är nyttigt för någon att bygga sin självkänsla genom tv, internet eller tidningar. Att vara beroende av att folk, det vill säga främlingar, ska tycka att man är snygg.

Jag gillar inte utvecklingen, vet inte om jag vill vara med mer.

På nåt sätt har jag trott att personligheten ska ta vid där rynkorna börjar och att den ska göra mig fin.

Kanske söker dom folk på Pressbyrån?