Förkortningar – språkets evigt infantila avkomma
Det här med förkortningar. Det blev aldrig riktigt bra.
Många språkliga påhitt har ett slags livscykel. Först en ungdom, där påhittet lanseras och testkörs. Det tar olika former och höjer blodtrycket hos de äldre. Det är en experimentell, yvig ålder, innan det språkliga påhittet funnit sin exakta form.
Sedan infaller medelåldern. Den kan vara lång. Hundratals år, ibland. Då har det språkliga påhittet tjockat till sig, sjunkit ned i fåtöljen och fallit i lätt dvala. Ingen tänker på det som ett språkligt påhitt längre. Det är bara något som finns. En osynlig självklarhet.
Sedan senhösten, när det språkliga påhittet plötsligt börjar märkas igen. Det låter lite komiskt. Stavningsprogrammet varnar för att det kan ”kännas ålderdomligt eller främmande”.
Till sist döden. Då försvinner det språkliga påhittet till och med ur ordböckerna.
Det är den vanliga gången. Men med förkortningar blev det aldrig riktigt så. Ta ”och så vidare”, till exempel. Hur ska man egentligen skriva det? Osv? O.s.v.? O s v? Och, förresten, varför skrev jag ut ”till exempel”? Varför inte t ex? Eller t.ex.? Eller tex?
Jag skriver i åtta-nio tidningar. De har nästan alla olika regler för förkortningar. Ett par av redaktörerna har tröttnat. De har tagit livet av alla förkortningar. Allt ska skrivas ut.
Det är som om förkortningarna är språkets evigt infantila avkomma. De är, decennium efter decennium, fast i en oklar identitet. Och som om det inte räckte kom just en drös nya förkortningar: WTF, LOL, IRL. De tänker vara VERSALA. Åtminstone den här veckan.
Ändå kan man förstå tanken bakom det språkliga påhittet förkortningar. De sparar tid. De sparar utrymme. De stjäl inte rampljuset från huvudsaken. Det är mer än man kan säga om förlängningarna.
Häromdagen talade Sveriges Televisions vd i radio. Hon talade om ”tidningsbaserade medier”. Jag vet inte varför ordet ”tidningar” inte dög. Samma dag talade Sveriges yngsta minister i samma radiokanal. Hon nämnde ”förklaringsfaktorer”. Det är möjligen något finare än enkla ”förklaringar”. Men på vilket sätt?
Språket är inte rättvist. Något säger mig att de behändiga förkortningarna aldrig kommer att få ro. De löjliga förlängningarna, däremot, står redan på randen till bekväm, etablerad medelålder.