Vi klär oss inte för att bli stirrade på
Vi är sena, jag och min bästis. Sena till premiären av showen vi är inbjudna till och jag skrattar när hon ställer sig mot väggen vid entrén till tunnelbanan för att snabbt byta jacka.
– Du kunde väl ha sagt att det fanns en dresscode! utbrister hon samtidigt som hon börjar kasta av sig kläderna på överkroppen.
Synen är så rolig att jag flyttar mig en bit bort för att lägga ut kaoset på snapchat.
Min bästis har byxor och linne och håller jackan i handen.
En främmande man stannar automatiskt upp och går sedan rakt mot henne med låst blick samtidigt som hon byter om. Jag förstår inte exakt vad som händer, men när han är en meter bort börjar hon skrika åt honom att dra åt helvete och lämna henne ifred. Han vägrar först, står kvar och stirrar på henne uppifrån och ner, innan han irriterat lommar iväg.
Jag blinkar till och har nästan frusit fast i min rörelse och insikt. Att han automatiskt trodde att hon klädde av sig för honom och att hans första instinkt var att dra nytta av det.
Händelsen har stannat kvar i mig så länge. Hur sinnessjukt det är. Att inte ens kunna byta jacka offentligt på en onsdag utan att något sånt här ska hända. Utan att det ska ses som en inbjudan.
Fråga vilken tjej eller icke-man som helst och det finns historier att berätta. Om oinbjudna händer på rumpor och bröst och insida lår. Om att ständigt ses som ett objekt för någon annans njutning eller behag eller vad i helvete det kan vara. Om att ständigt vara underordnad andras känslor inför våra kroppar och klädsel.
Jag minns 15-åringen som skrev att hennes killkompisar tar på henne hela tiden. 16-åringen som skrev att hon blir tillsagd att inte ha så djup urringning för att det ”stör läraren”. Jag slår på tv:n på bästa sändningstid och ser dokusåpaidioter ranka tjejers kroppsdelar från ett till tio.
Det finns en sån fruktansvärd bild i dag, av hur kvinnor eller icke-män presenterar sig själva. Att det aldrig är för någon annan än de som tittar på. Så jag har lite breaking news här: vi klär oss inte för andra. Och vi klär inte av oss för andra heller.
”How we dress, does not mean yes”. Som man säger.