Fin skildring av sorgen blandas med plattityder
En fin och klok skildrig av sorgen efter den berömda mammans bortgång blandas med plattityder.
Kristin Kaspersen ger och tar i Vinter i P1.
”Vinter, en årstid jag älskar”.
Kan en berättelse ens inleddas på ett sämre sätt? För varje rimlig människa är mörkret och kylan ett hån och det är faktiskt ingen tillfällighet att alla tidiga civilisationer grundades på andra breddgrader än de Sverige ligger på.
Men det uppstår snart skäl att spetsa öronen. Kaspersen, framgångsrik programledare, ligger på golvet och gråter, förlamad av sorg.
Det har gått tre månader sedan hon har avlidit, kvinnan som för en nation är känd som Lill-Babs, för vår berättare en djupt älskad förälder.
”Mamma, kom tillbaka”, snyftar hon för sig själv.
Men så hör dottern Barbro Svenssons röst: ”Gråt, det är viktigt, men res dig sedan”.
Ett leende skymtar, glädjen börjar långsamt återvända, saknaden kommer aldrig att gå över, men smärtan går att lära sig att leva med.
Jag känner igen allt det där från min pappas för tidiga död. Det är inte ett budskap som når fram till en människa i akut sorg, men det är viktiga ord. Och vår värdinna formulerar dem väl.
Kaspersen har dock, på gott och ont, mer på sitt hjärta än att skildra en sorgeprocess.
Alla kändisar i hennes kategori åker förr eller senare till Bali för andlig utveckling och studier i indisk läkekonst, och hon är inget undantag.
Livet är lätt, förklarar en vis man, varefter hon snart hör fåglar som sjunger och bäckar som porlar. Halleluja.
En podd startas givetvis , en bok skrivs naturligtvis, livet förändras, oklart dock på vilket sätt, såvitt jag begriper är Kaspersen ännu programledare och förälder till två söner, även om de numera är unga vuxna.
Kroppen blir äldre, men med hjälp av pepp från personlig tränare tar vår hjältinna sig igenom New York Marathon, en bragd som uppnås genom att hålla trista typers negativa tankar borta. Halleluja.
Vi väljer själva hur roligt livet är. ”Klaga inte, äg din ålder”.
Ett bra råd, som eventuellt dock är svårt att till sig för de värkande kroppar på byggen eller inom vården som måste slita i ytterligare minst tio år för att få dräglig pension.
När ingenting annat fungerar, går det alltid att ta ”en skön löprunda på Djurgården”.
Möjligen är inte heller det en terapiform som alla kan unna sig.