Berättelsen om dessa brott är viktig
”Raskrigaren” är en mycket viktig bok.
Den ger oss den ideologiska förklaringen till högerextremisten Peter Mangs politiska mördande, något som polis och åklagare misslyckades med.
Jag var själv på plats i Oslo tingrett då Mattias Gardell, professor i religionsvetenskap och expert på högerextremism, i juni 2012 vittnade som sakkunnig.
Kunnigt argumenterade han för att Anders Behring Breivik alls inte var en galen enstöring utan en terrorist vars konspiratoriska idéer om ett hotande muslimskt övertagande av Europa som måste bekämpas är ett tankegods som återfinns på sajter och i kommentarsfält.
I sin bok om Mangs återvänder Gardell till denna miljö. Han har fått tillgång till polisens ”slask”, det material som blev över då åtal väcktes för bland annat tre mord och tolv mordförsök, och hittar viktig information.
Som till exempel det maniska letande på nätet efter berättelser om Joseph Paul Franklin, en amerikansk rasist som mördade 22 personer i tio delstater. Judar, svarta, vita kvinnor som dejtade svarta män, kort sagt ”den vita rasens fiender”.
Han hoppades att tillräckligt många skulle ta efter för att ett ”fullständigt raskrig” skulle bryta ut.
Mangs berättar i boken att han drömde om att bli en ny Franklin.
I den svenske mördarens dator återfanns även det rasideologiska verk han författat, ”Den germanska filosofin”. 159 sidor i huvudsak bestående av berättelser, betraktelser och reflektioner.
Hyllningar till Hitler, stöd till etnisk rensning och en argumentation i stil med att ”utrota det antal människor som krävs” för att ”rädda den unga eliten”, politik saknas inte i detta utkast till manifest.
I datorn finner Gardell utöver Mangs egna texter ytterligare en viktig ledtråd till seriemördandet, ett digitalt referensbibliotek innehållande allsköns rasism och högerextremism.
Men förhörsledare och åklagare förstod inte vikten av dessa fynd. Lika lite som de begrep de ideologiska referenser Mangs serverade i de första förhören, innan han tröttnade och övergick till att sjunga eller läsa böcker.
Den misstänkte mördarens språk, av Gardell välfunnet kallat Sverigedemokratiska, en vokabulär fylld av kulturmarxister, skäggiga barn, Sverigevänner och pk, gick dem förbi.
Under rättegångarna argumenterade förvisso åklagare Solveig Wollstad för att Mangs var en rasist och att attentaten borde betraktas som hatbrott, men hade inte tillräckligt satt sig in i den åtalades idévärld för att göra motivet begripligt.
Att lyfta fram att Mangs hade skrivit inlägg på Politiskt inkorrekt, föregångaren till Avpixlat, och läste SD-kuriren var bara att skrapa på ytan. Det räckte inte. Domstolarna konstaterade att det i och för sig inte kan ha varit en slump att alla offer förutom ett hade invandrarbakgrund, men ansåg inte hatbrott vara bevisat.
Varför konsulterade inte utredarna en expert? En expert som hade kunnat leda dem in i Mangs komplicerade labyrinter, guidat dem genom denna snåriga skog och förklarat?
Motivet är av underordnad betydelse, kommer vissa att hävda. Mördaren kunde ju ändå inte få ett strängare straff än det han fick, livstids fängelse.
De har fel. Berättelsen om dessa brott är viktig. Minnen bleknar och när domarna i tingsrätten och hovrätten i framtiden plockas fram står där att vi inte vet vad som drev en man att ge sig ut i Malmös natt och skjuta människor som hade annan hårfärg än blond.
Ett juridiskt avslut där dessa brott kallades vid sitt rätta namn hade dessutom varit en viktig del av upprättelsen för dem som har fått sina liv förstörda av en högerextrem rasists politik.
Nu blev det inte så. Inte minst därför är ”Raskrigaren” en väsentlig bok.