Svindyr shopping inget du ska vara stolt över
Kön i matbutiken var lång. Min blick snubblade runt bland tidningarna till vänster om kassan. Den fastnade på ett omslag till en shoppingtidning. (”shoppingtidning”, ehh?!)
På omslaget stoltserade en snygg kändistjej bredvid citatet: ”Jag shoppar för 20 000 i månaden”. Jag började fundera, hur många här i min matkö tjänar ens 20 000 i månaden? Det slog mig att den där blonda bruden shoppar upp mer pengar än den ensamstående mamman framför mig kanske någonsin har haft på sitt konto. Och hur känner den unga tjejen bakom mig som ser upp till kändisen? Vad vill hennes förebild säga henne med citatet?
I den här meningen är det dags för mig att kliva av min höga häst:
Jag har själv varit där, inte som tjejen i tidningen kanske, men jag har nosat lite i kanterna. Under en period när jag jobbade intensivt, tjänade bra och dessutom var väldigt ensam i en främmande stad blev shoppingen min enda vän. Shoppingen var min fristad, hobby och last. Jag vet hur det är att fylla sig med skräp, ge efter för minsta habegär och använda butikerna som psykofarmaka. Vad hände mig? Och vad händer tjejen på tidningen som glorifierar överkonsumtionen?
När hon kommer hem med alla sina påsar och paket, sätter dom på golvet, och lägger sig på sängen, vad känner hon då? Hur länge är det roligt med det nya? Är det bekräftelse, uppmärksamhet, märken eller tillhörighet man köper, och är det värt 20 000?
Det svämmar över hemma, kläder tar plats, man får ingen överblick. Hullerombuller och om vart annat. Och trendfällan: Efter nån månad går det inte att använda jeansen, skorna eller halsbanden mer. Ingen impas längre. När man med facit i hand inser hur lite det man köpt har betytt blir det bara tomt. Jag skäms när jag ser tillbaka.
För mig kan shopping numera vara skitkul, men det är en fin linje mellan det roliga och det vidriga, drivkraften måste ligga i kärleken till färg och form, kreativiteten, inte i att bli uppmärksammad, bekräftad eller jämförd.
Att hitta fynd på secondhand, one-of-a-kind-kläder med en historia, att få prova en klänning som kanske har varit på en skolbal på nån som känt sig fin, gråtit, skrattat eller hånglat, är en underbar känsla.
För några år sen var jag del av en tv-produktion – i Indien. Jag blev då tillsagd att inte prata pengar, för skulle jag ha berättat vad vi i Sverige tjänar eller vad vi betalar i hyra skulle indierna inte kunna förhålla sig till oss längre, jag vet inte om det där stämde, men när jag tänker på människor jag mött och sett i verkligheten så mår jag illa när jag tänker på att tjejen på omslaget på shoppingtidningen handlar för 20 000 i månaden. Och dessutom stoltserar med det.