Vår relation till politiker - ett jobbigt äktenskap
Skulle man vilja bo i ett land där folk var passionerat förälskade i sina politiker? Sådär riktigt, yrhättigt, smällkyssande, knäsvagt förälskade? Radda upp några möjliga exempel ur verkligheten och avgör själv: Mussolini, Peron, Castro, Chavez, Putin …
Blandar man förälskelse med politik verkar resultatet bli någon form av fascism. Dessutom passion av det där slaget som alltid ligger skavfötters med hat. Hatet mot dem som styrde tidigare, hatet mot dem som inte älskar Ledaren, hatet mot verkliga eller inbillade yttre fiender.
Många ledare får en hetare kärleksrelation till folket efter sin död. Särskilt om de mördats. John F Kennedy förstås. Palme, kanske. Anna Lindh. Men ett kärleksförhållande mellan folk och levande politiker är nog inget att stå efter.
Å andra sidan, något slags förhållande måste vi ju ha till varandra.
Förmyndarförhållandet gällde länge. Även efter att demokratin blivit något fint. Demokrati innebar bara att vi i någon mån fick välja våra föräldrar. Men föräldrar var de, lik förbannat. Man kunde sucka och himla med ögonen åt politikerna ibland. Muttra när de gormade förmaningar. Tjura när de drog åt svångremmen och skickade upp oss på rummet utan middag. Testa en och annan gräns. Men de flesta lyssnade och lydde. När det kom till kritan var det ändå farsan och morsan som bestämde.
Men det där gick över. Och vad har vi för förhållande till våra politiker nu?
Ett syskonförhållande, kanske? Med allt vad det kan innebära av rivalitet, igenkänning, gamla oförrätter och ljusa minnen?
Ett vänförhållande? Knappast. Fiendeförhållande? Det är sådant folk har på film.
Jag tror att det närmaste vi kan komma är ett äktenskap av den där sorten man håller ihop för barnens skull. Eller kanske för att man inte har fantasi eller mod nog att bryta upp och börja om.
Det tär på krafterna med sådana förhållanden. De nollställda anletsdragen. Den ständiga, dallrande irritationen. Ledan av att veta varje replikväxling i förhand. Bristen på god vilja. Blickarna som aldrig möts. Det tillkämpade goda humöret, när det krävs.
Om förra veckans partiledardebatt lämnade något bestående intryck, var det detta. Hade vi inte en demokrati ihop skulle vi flyttat isär för länge sedan.