Andras ungar knarkar - men inte våra barn

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Idag kan man se tillbaka på den tid då tonårspojken kom hem, snubblade på tamburmattan och spydde över mammas stövlar, som en tid av oskuld. Då visste man vad det handlade om. Alkoholen är fortfarande vårt vanligaste berusningsmedel, som fullt lagligt går att köpa i statliga butiker. För att inte tala om vad man kan ta med sig från utlandsresan.

Det var på 70-talet drogkulturen började gripa in i vanliga borgerliga familjer. Där fanns annars tjackpundarna, såna som hittades döda på offentliga toaletter. Samtidigt förde hippie-

tiden och den nya musiken fram nyfikenheten att prova hasch och marijuana. Det förrädiska med dessa berusningsmedel var att de var diskreta. Man raglade inte. Man kunde tala normalt. Men de fanns i kompiskretsen, man hade hemliga lokaler, kanske alldeles nära hemmet. Mammor visste sällan hur hasch luktade.

Vi tänker oss en lördagsförmiddag och han som är sexton är sig inte riktigt lik när han dyker upp från gillestugan vid lunchdags. Samtidigt är han sitt vanliga jag.

Mamman säger:

"Ä, du kan väl tvätta köksgolvet åt mig. Det är så mycket i dag".

Hon väntar sig att han ska säga: "Okej, det fixar jag".

I stället ser han på mamman som om hon sagt något oerhört dumt.

"Vadårå. Jag ska ju in till stan ju".

"Vad ska du göra i stan då?" Blicken tar helt och hållet avstånd.

"Handla", svarar han avmätt. "Och jag har bråttom. Dom stänger två, va?"

"Jag vet inte. Det är väl olika." säger mamman veligt.

"Jag måste i alla fall dra". "Men ska du inte äta först. Blodpuddingen är klar om fem minuter".

Nej, han är inte hungrig och redan ute i hallen där han knyter på sig kängorna. Och sen står mamman där. Vid det stängsel där varje tonårsmamma fastnar då och då. Vad gjorde han i går kväll? Javisst. De var ju här. Krämade på med Dylan och Rolling Stones som vanligt. De hade suttit trångt på hans säng. Högt påskruvat ljud. De hade rökt. Men vad?

Långa tider är man trygg och nöjd. De är friska och utåtriktade. Politiskt engagerade. De kan väl inte vara det samtidigt som de använder droger? Men det är som att krypa över ett växthus om natten. Plötsligt krasar det till och man åker i genom.

Hur vet man? Är inte just det typiskt? Att föräldrar går där och vet ingenting. Den som röker hasch är inte oregerlig och överspänd. Snarare tvärtom. Sägs det inte att man blir lugn av det? Det vill säga så länge man har tillgång till det. Sen blir det bråttom. Hinner inte äta en skiva blodpudding för att inte missa bussen. Och det är alltså i den ångesten man inser hur mycket enklare det var förr när drogen hette alkohol.

Knarkskräcken. Alla andra ungar utom mina förstås. Man vet ju att det är många som ... Men inte min. Och inte törs man fråga. Jag tror inte man gärna ringer upp bästa polarens mamma och undrar. Just nu är det uppenbart drogtider igen. Det handlar väl också nu om hasch, men floran av berusningsmedel har växt och utvecklats till allt mer avancerade och farliga preparat. Kokain, amfetamin, opium, rökheroin, "cat" heter något nytt och så ecstacy förstås. Nyss stod det att det kunde framkalla Parkinsons sjukdom.

Jag talar med en läkare som arbetar på kliniken dit de kommer som överdoserat. Fortfarande är alkohol de mycket ungas drog. Unga flickor berusade till medvetslöshet. Förutom sånt som man fått äldre kompisar att köpa ut kan det vara så illa att de fått i sig något hembränt och billigt. Branschen är på tillväxt. Jag minns ett debattprogram med ungdomar som fick vittna om utifall de testat och i så fall varför. "Jo", sa en tunn vacker flicka, "det är för att komma bort från alltihop". Helt enkelt bli medvetslös.

Från Norge hörde vi nyligen om illegal sprit där man tillsatt ett livsfarligt ämne. Den innersta ångestens kärnfråga är: Varför måste de till varje pris fly verkligheten. Vad beträffar honom som hade så bråttom in till stan kommer han hem fram emot sex med en ny cykelkedja och en burk färg för att göra i ordning den gamla cykeln. Men först säger han: "Ska jag ta det där köksgolvet då"?

Kerstin Thorvall