I slutet av tågresan sitter jag och gråter i en skrubb
En kille på tåget säger att han kan skjuta mig. Jag har precis klagat på musiken som han och hans fotbollskompisar spelar, den är så hög, och medan tågets toaletter fylls av spyor från slutkörda fans och ramsorna blir allt sluddrigare höjs volymen ännu mer.
Vuxna män med barn och jobb som hetsar varandra, hånar konduktören och pissar i flaskor när toakön är för lång.
Ett fullsatt tåg där jag blir kallad lebba, någon annan gris. En äldre dam har inte fått knulla och en mörk herre som på ovan svenska letar efter sin plats får höra att han borde sitta i djurvagnen.
I början av tågresan har jag försökt snacka lite. Om böcker, om fotboll. Är det kul på match, ska man kanske haka på någon gång? När tåget rullar in på slutstationen många timmar senare sitter jag och gråter i en skrubb vid bistron tillsammans med en kille vars tatuering på handen, noga dold i fickan, hade kunnat avslöja honom. Man ska passa sig om man hejar på ett annat lag säger han.
När jag kommer hem skriver jag om det, för att förstå, för att jag är rädd. Och folk hör av sig.
Sportjournalister, fotbollsspelare, supportrar. Fans som skriker sig hesa på matcher och som lever för laget, dom vill stötta och skicka en kram. Berätta om det vackra.
De säger att så där hemskt är det inte alltid, men ibland. Och det är inte bara fotbollens problem för det handlar ju om klass, alkohol och mansnormer. Samhället. Sådant som inte fotbollen kan förändra.
I dag läser jag om ett nytt projekt som heter ”Fotboll för alla”. En utbildningssatsning för klubbarnas ungdomslag ”mot homofobi, rasism, sexism och transfobi”.
Man vill inleda samtal kring maskulinitet, vilken kille man behöver vara för att passa in. Sånt som sitter i jargonger, i det lilla. Som börjar i omklädningsrum, klassrum och replokaler och följer med till arbetsplatser och läktare, till prisgalor. Till tågresan hem från en match.
Kanske kan en sådan här utbildning förändra, med ledarskap som klarar av att ifrågasätta normer ifrån grunden och samtidigt etablera nya. Projekt som ”Fotboll för alla” kan i så fall göra mer skillnad än vi tror. Jag hoppas det.
För jag vill fortfarande gärna följa med på en fotbollsmatch.