Att följa lagen är inte alltid det moraliskt rätta
Moral och juridik är två olika saker.
Den fällande domen för människosmuggling mot SVT-reportern Fredrik Önnevall är ett osedvanligt tydligt exempel på att så är och bör fallet vara.
Det har gått två år sedan SVT sände första säsongen av dokumentärserien ”Fosterland”, i vilken programledaren Önnevall i Grekland träffar en pojke som flytt från Syrien.
Journalisten och hans två medhjälpare tog med sig pojken till Sverige, vilket i dag ledde till att de dömdes för människosmuggling av Malmö tingsrätt.
Stirrade domstolen kallhjärtat på paragraferna och ryckte på axlarna åt det uppenbart medmänskliga i att hjälpa ett barn som flytt fasor till trygghet och säkerhet? Har politikerna stiftat för rigida lagar?
Det är känslomässigt frestande att svara ja på frågorna, men det vore att göra det lätt för sig.
Belägg för att de åtalade visste att det handlade om smuggling saknas inte. I dokumentären pratas de om att undvika flyget för dess "tuffa kontroller", här och där delar kvartetten upp sig för att undvika att dra till sig misstankar, pojkens hår klipps för att något förändra hans utseende.
Att tingsrätten mot den bakgrunden kommer fram till att insatsen för pojken stämmer överens med utlänningslagens paragraf om att uppsåtligen hjälpa en utlänning att olovligen komma in i Sverige är ingen sensation.
Frågan är då om det går att göra ett humanitärt undantag i detta fall och fria männen.
Då Schengensamarbetet inleddes fick varje medlemsstat möjlighet att införa regler om humanitära undantag för hjälp till olovlig inresa. Men det ansåg inte Sverige behövdes.
Högsta domstolen har dock kommit fram till att det även om det inte finns uttryckligt stöd i lagen så går det att göra undantag. Men utrymmet är begränsat och i fall där det handlar om smuggling inom Schengen i princip obefintligt.
Dessutom kan undantag endast göras då asyl söks omedelbart efter ankomst, vilket inte skedde i detta fall. Pojken sov hos en av journalisterna i Malmö och åkte sedan till en kusin i Stockholm och inställde sig först efter en tid till myndighet.
Det här innebär inte att domstolen är blind för de humanitära aspekterna. Det konstateras att det råder ömmande omständigheter och att det inte finns anledning att tvivla på att syftet med smugglingen var ideell.
Tre månaders fängelse, krävde åklagaren. Tingsrätten noterar att de åtalade är ostraffade och att risk för återfall i brottslighet är obefintlig och kommer fram till villkorlig dom och samhällstjänst.
Nu är inte sista ordet sagt. Önnevall tänker överklaga. Men jag skulle bli förvånad om han i slutändan frias. Det är så här lagen ser ut.
Visst går det att ha synpunkter på paragrafernas utformning. Inte minst borde de humanitära undantagen skrivas in i lagen och tydliggöras.
Men så länge Sverige tillämpar reglerad invandring kommer möjligheten att fria människosmugglare att vara ytterst begränsade.
Att följa lagen är emellertid inte alltid det moraliskt rätta. Jag hoppas att jag kommer att agera som Önnevall om jag hamnar i en liknande situation.
Sådan är civilkuraget: Att ha modet att stå för sin uppfattning om vad som är rätt, även om det medför risker. Som till exempel att fällas av domstol.
Detta är dock strängt taget en helt annan fråga. Moralens innehåll är svårgripbar: min uppfattning om vad som är rätt och fel stämmer inte nödvändigtvis överens med din.
Det finns en anledning till att vi skiljer på moral och juridik.