Miljarder barn får inte chansen att vara barn
Jag kommer ihåg när jag var 16 år gammal.
Hur jag låg i min säng och tänkte på världen. Hur min pappa brukade öppna dörren för att kolla om jag sov. Hur jag låtsades sova för att sedan ta upp min laptop som jag diskret bäddat ner under mitt svarta tjocka duntäcke. Samma sak varje natt. Dokumentärer om tragedier i världen. Hjärtkrossande historier. Hemska livsöden. Reflektioner, reflektioner, reflektioner.
En varm sommardag i Beirut sitter jag i en taxi med min familj på väg till min morbrors grav. Som 14-årig pojke var han ute och lekte och tog upp något som såg ut som en leksak. Det var en bomb, han sprängdes ihjäl. Det är varmt, dammig fuktig luft, inträngda är vi, våra armar har klibbat sig fast vid varandra av all svett.
Jag kollar ut genom fönstret, känner hur det hugger till och hur tårarna faller nedför mina kinder. Min mamma vädjar och ber mig att sluta gråta, vi är ju inte ens framme än. Jag är tyst, taxin står still. Det känns tyngre i hjärtat. Tårarnas takt nedför mina kinder eskalerar. Jag sätter min hand mot mitt hjärta och kastar en blick genom det smutsiga fönstret. Utanför står ett barn. Barnet har stora bruna ögon, kanske fem år gammal. Smutsen har blivit ett med hans kropp, hudfärgen på hans tår skär sig mot den smutsiga marken som består av sopor, sten och sand. Ärren i hans ansikte slår hårda kontraster mot hans lena hy. Barnet har en speciell hållning. Han har inte hållningen av ett barn, utan hållningen av någon som aldrig fick chansen att vara ett barn.
I Syrien har hittills över 16 000 människor mördats, 11 000 av dem var civila. Jag undrar hur många av dem som var barn? Utøya, 69 döda. Barn och ungdomar. De senaste fem åren har 1,5 miljarder barn levt i samhällen präglade av krig och konflikter. 1,5 miljarder barn får alltså inte chansen att bara vara barn. Till vilken nytta? Längtan efter en bit mark? Pengar? Olja? Makt?
Vuxna som slukas av girigheten, okunskapen och utnyttjandet av människors hopplöshet. Rädslan för svaghet som tenderar att ta sig uttryck i extrema handlingar. Är människan ond? Ibland känns det som att empati, solidaritet och medmänsklighet slukas av maktbehovet. Vuxnas maktbehov som resulterar i oskyldiga barns död.
Jag kommer ihåg när jag var 16 år gammal. Hur jag låg i min säng och tänkte på världen. Hur min pappa brukade öppna dörren för att kolla om jag sov. Hur jag låtsades sova för att sedan ta upp min laptop som jag diskret bäddat ner under mitt svarta tjocka duntäcke. Samma sak varje natt. Dokumentärer om tragedier i världen. Hjärtkrossande historier. Hemska livsöden, och hur jag medan jag låg där i min säng, bestämde mig för att jag ville förändra världen. Är du med mig?
Himmel
Detta citat av min store idol och förebild Martin Luther King Jr.
”I am not interested in power for power’s sake, but I’m interested in power that is moral, that is right and that is good.”
Helvete
Att Zlatan lämnar Milan. Varför Zlatan? Varför?