Jag ber om ursäkt om jag tänt falska förhoppningar
Jag mindes häromdagen en replik ur George Orwells ”1984”, romanen om samhället där storebror alltid ser dig. ”Vi ska träffas på en plats där mörkret aldrig faller”, säger O’Brien, en av huvudpersonen Winston Smiths vänner.
Hoppingivande, eller hur? En värld utan det förtryckande Partiet. Lite som Skorpans bror och Nangijala.
Nu skulle inte Orwell ha varit Orwell om inte vännen visade sig vara dubbelagent. Platsen där ”mörkret aldrig faller” är Kärleksministeriet. Där torteras fångarna i evigt lampsken. Det barmhärtiga mörkret faller aldrig. All känsla för dygnets rytm går förlorad.
”Vi ska träffas på en plats där mörkret aldrig faller.” Snacka om besvikelse.
Man vill ogärna vara en O’Brien. Men ibland händer det ändå.
Jag tyckte att jag stuvade in rätt saftiga markörer för att min senaste kolumn inte skulle tolkas bokstavligt. Jag blinkade och viftade med ögonbrynen och petade er i sidan med armbågen.
Ni trodde kanske att jag hade fått spasmer. För ryktet kom i svang att jag inte bara tänkte resa mig från just den kolumnen i protest, utan att jag tänkte resa mig för gott i något slags allmän protest. Som en annan Adam Tensta. Johan Östermalm, kanske.
Jag tror aldrig att jag har gjort något i protest. Måste man inte vara lite styv i korken för att hålla på med sådant?
Hursomhelst, det gör ont i själen att ha tänt falskt hopp hos många människor. För nu är jag här, som vanligt. Samma gamla reaktionära åsikter, nattståndna referenser och pladdrande prosa. Det rogivande mörkret faller inte riktigt än.
Man hör ibland att det är nyttigt med besvikelser. Att man lär sig av dem och får bättre kännedom om sig själv. Men hur väl vill man egentligen känna sig själv? Krävs inte lite mystik, om man ska stå ut med sig? Och är det inte i all enkelhet bättre om saker och ting går som man vill, snarare än som man inte vill?
Den här sommaren, till exempel, är en verklig besvikelse. Kall, blöt och snart slut. Men inte har den gjort mig visare, mer fördragsam och flitigare. Bara frusen, bitter och arg på döda ting. En sämre människa.
Man ska inte vara en O’Brien. Inte göra sina medmänniskor besvikna. Jag ber om ursäkt för mitt ohyfsade beteende.
Skitsommaren får någon annan ta ansvar för.