Vi längtar tillbaka till ett idylliskt förr

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ibland när jag kände mig trött och missmodig, så ringde jag henne och frågade om jag fick komma och hälsa på

Hon hade ett stort vackert hem nära en park. I det stora rummet fanns det alltid färska blommor, det luktade nystädat och vädrat. (Sen många år hade hon en fröken Andersson som kom varje dag.) En mjuk soffa stod vänd mot den öppna spisen och hon ställde kaffebrickan på ett litet lågt bord framför oss. Det låg en broderad duk på brickan. Sockerskålen och gräddkannan var av snirkligt gammalt silver.

På kakfatet låg det smörkransar och mandelformar och chokladsnittar med pärlsocker. Jag tog en av var sort och la på min assiett. Ur gräddkannan rann grädden tjock och gul och gjorde kaffet milt leende. Veden knastrade. Annars var det alldeles tyst. Ute var det gråkallt. Man frös om näsan och själen när man var ute i sånt väder och man trodde inte att det kom att bli vår nån gång mer. Här inne var det varmt. Jag drack det heta kaffet ur en lövtunn kopp med blå blommor på (hemma har jag tjocka vita muggar). Kakorna var möra och gick sönder lite när jag bet i dem. Tiden var stilla. Den hade tagit en paus. Den kunde verkligen behöva det.

"När jag kommer hit. Då känns det som om jag är tillbaka i prästgården. Hos farmor och farfar. Vet du att dom hade två pigor, som det hette då och en extra vid helgerna?" sa jag och bet försiktigt i mandelformen.

I dom orden ligger två decenniers trötthet och vanmakt i den moderna svenska kvinnans dubbla roller, hon som är så privilegierad och får göra vad hon vill. Men också allt det hon inte vill. Små och stora barn, yrkesarbete, städning, våta sockor som låg kvar i stövlarna på morgonen, helgerna då jag bröt ihop för att jag inte kunde komma på mat för tre dagar på en. Lukten av kiss på toaletten (småpojkar kissar alltid bredvid, dom har så bråttom). Vardagsrummet som jag ställde på fötter varje kväll och som varje morgon revs ner igen. Dammtussarna som liknade lurviga hotfulla djur och låg och lurade på mig från sitt bo under stolen i hörnet.

"Ja", svarade min värdinna tankfullt. "Dom som hade det bra på den tiden. Dom hade det ju bättre."

Hon sa det utan särskild betoning. Hon konstaterade det mera i förbigående, en dam på över sextio år. Hon hade det bra, mycket bra. Men hon hade sett den svenska fattigdomen på nära håll. Längre tillbaks är den inte. Inte alla var prästfruar med två pigor i köket och tio rum med långa hemvävda trasmattor. Fruar i fyrtioårsåldern var nerslitna, nerslitna efter åtta barnsängar och inga pigor hjälpte dem med städningen i den dragiga, trånga statarstugan. Eller i den illaluktande lägenheten tre trappor över gården och torrklosett bredvid soptunnorna.

Är det inte konstigt att när vi tänker och pratar om den gamla goda tiden så är det de besuttnas liv vi tänker på. Det är herrgårdsbaler och prästgårdar, slädfärder och sommarutflykter med matkorgar som rutiga dukar över. Flykten till idyllen. Drömmen om en annan mindre komplicerad tid. Tiden före syndafallet. Vi köper reproduktioner av Carl Larssons tavlor och sätter upp dom i sovrummet. Vi åker ut och tittar på gamla trähus och räknar på nätterna ut om det kan gå ihop. Vi vill ha det som förr. Spetsgardiner, handvirkade överkast, köksrutiga gardiner. Ju mer saker sveps in i plast.

Ju mer vi kommer på data och heter nummer i stället för namn. Ju mer längtar vi tillbaka. Bort från bekymmer, oro, krig, luftföroreningar, förgiftningar, pest och hungersnöd. Att få slippa att vara med ett tag. Det är därför som drömmen om förr i världen aldrig innehåller hungerstrejker, tuberkulos, barnarbete, prostitution. Svält och stryk. Ohyra och trångboddhet. De enorma sociala orättvisorna.

Den gamla goda tiden vill jag inte kännas vid. Vart ska jag då ta vägen när jag längtar bort?

Kerstin Thorvall