Inte bara bombhöger eller biståndsvänster
Läs Johanne Hildebrandts kolumn
Kapten Hafizulla är chef för ett kompani i ANA, den afghanska armén, som ofta utmålas som landets hopp när det gäller att skapa säkerhet i landet. De senaste åren. De senaste åtta åren har han stridit i 28 av landets 34 provinser, just nu befinner han sig i de norra delarna av det svenska ansvarsområdet.
– Det är bättre att ISAF stannar i Afghanistan, de är våra partners, säger han.
Vi sitter i hans arbetsrum på en afghansk militärbas. Någon timme tidigare har jag läst en debattartikel i SvD där Socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin, Jan Eliasson och Lena Hjelm Wallén skriver att eftersom ”de fyra provinserna där de svenska styrkorna arbetar är relativ säkra kan den svenska insatsen fasas ut 2013.”
En bild som kapten Hafizulla har lite svårt att känna igen sig i, kanske beroende på att han hamnar i strid och hittar vägbomber nästan varje gång han åker ut på patruller och operationer. Striderna i södra delen av landet har gjort att talibanerna satsar på att slå till i norr, och de är relativt framgångsrika. ANA har till exempel slutat köra konvojer i ett område på grund av de ständiga attackerna och alla vägbomber.
Att de rödgröna vill satsa på bistånd och utvecklingsarbete tycker han däremot är en bra idé, biståndsarbetarna borde åka till de farliga områdena där de verkligen behövs. Men de rödgröna och hjälporganisationerna har förmodligen inte samma uppfattning om vad som är acceptabla förluster som den krigsvane kaptenen, särskilt inte nu när talibanerna börjat slå till mot civila och gör sitt bästa för att störa parlamentsvalet den artonde september. 900 vallokaler har redan stängts i landet på grund av bristande säkerhet, och det kommer förmodligen bli fler.
Men okej, det är förståeligt att de rödgröna vill vinna politiska poäng på att vara ett tydligt alternativ till högern och det är bra att de vill satsa på utbildning av ANA och den afghanska polisen eftersom det är det enda sättet för Sverige och de andra ISAF-länderna att dra sig ur landet på ett värdigt sätt.
Men att påstå att det svenska ansvarsområdet är ”relativt säkert” när ANA och deras svenska mentorer inom OMLT varit inbladade i hårda strider och att alternativen skulle stå mellan bombhöger och biståndsvänster är oerhört naivt. Verkligheten är betydligt mer brutal och komplicerad än så.