”Det ser för jävligt ut på Stockholms gator”
Det var på 70-talet, första dagen på jobbet som gatsopare i Göteborg. Jag åkte med en äldre kille som kunde trakterna. Vi körde runt med en liten lastbil i förorterna, plockade skräp och sopade grus och löv med stora björkriskvastar.
På eftermiddagen ställde vi in och tömde bilen på gatukontorets gård. Då kom en bas springande och frågade om vi kunde jobba över. En fullastad långtradare hade vält vid en infart och nu låg det marmelad över båda körbanorna.
Marmelad?
Basen visste inte så mycket mer, men vi jobbade gärna över för pengarnas skull.
När vi väl kom fram till olycksplatsen var allting enda röra. Släpet låg på sidan och tonvis av glasburkar med björnbärsmarmelad, lemon curd och allsköns andra söta sorter låg i drivor över asfalten Mycket var krossat, men det mesta var helt.
När vi lastat några stora kartonger med marmelad i vår bil satte vi igång att sopa så gott det gick. Folk tjoade i köerna som kröp förbi. Vi slängde marmeladburkar åt dem som var vänliga. En folkabubbla med fyra poliser kom för att reda upp trafiken. De lastade ett gäng kartonger åt sig själva innan de började vifta fram bilarna. Själv är jag inte svag för marmelad, men alla gillar sådant som är gratis.
En försäkringsgubbe dök upp och var djupt bekymrad över att alla snodde burkar och kartonger. Ingen brydde sig om honom. Det var ett riktigt grisigt jobb, men vi bar kartonger och sopade på i några timmar, tills det var klart att spola vägbanorna och det blev några spänn extra för övertiden.
Den där sommaren höll vi rent både på Grönsakstorget och i förorterna. Kvastarna var effektiva och fick med skräpet både längs trottoarkanterna och under parksoffor och i skrymslen.
Nå, skälet till denna vandring i minnenas allé är inte att jag vill glorifiera marmeladtjuveri. Orsaken är att jag fyra decennier senare rastar hunden på Södermalm i Stockholm.
Där ser för jävligt ut på gatorna.
Stora grenhögar på trottoarerna. Löv i tjocka lager på stenläggningen. Burkar, papper, gamla julgranar, snabbmatskartonger, plasttallrikar, cigarettpaket, krossade flaskor, överfulla papperskorgar och drivor av grus och sand och jord där folk ska gå till jobbet.
Snöröjningen i huvudstaden är ett dåligt skämt. Men när snön väl smält undan kanske kommunen i alla fall kunde kosta på att få bort det värsta skräpet från den allmänna miljön.
Maskinerna kan ta det grövsta, när eller om de dyker upp, på de större ytorna. Men några gatsopare i ordets gamla och egentliga mening verkar inte finnas längre.
I det avseendet var det alltså bättre förr, när gatorna hölls rena med kvast.