Dricksandet förlamar klasskampen

Att gå på lokal har blivit ytterligare ett moment där man ska betygsätta medmänniskor i arbete, skriver Åsa Linderborg.

Ska de verkligen ha 10 procent i dricks för att hälla upp en öl? undrar Svenska
Dagbladets kolumnist Lotta Lundberg

Bra fråga!

De nya kortläsarna har en display med ett fyrdelat fält, där man får välja hur mycket dricks man vill ge. Vill betyder måste, för som Lotta Lundberg skriver, skäms man om man inte ger någonting. Av all sorts skam man ska dra runt med i dessa tider, är detta den nya: barskammen.


Jag brukar dricksa så in i helvete. Jag lärde mig det som tonåring på 80-talet, när serveringsavgiften försvann från notan och det blev kundens fria val att ge något extra. Jag visste att facket var förbannade på reformen, eftersom en del av restaurangpersonalens lön från och med nu skulle vara beroende av gästens välvilja.

Dessutom fick jag mig en gång en näsbränna i New York, som fortfarande svider. Jag satt på ett café och väntade på en soppa och en glass. Först kom glassen och sen soppan. Jag blev irriterad och sa nåt om att glassen kommer smälta i väntan på att jag har sörplat i mig den skållheta minestronen.

Nej. Det stämmer inte. Det var inte så att jag ”sa nåt”, jag fräste. Jag var så pass oförskämd, att den stressade servitören slog sig ner vid mitt bord. Han var i ungefär samma ålder som mina föräldrar.

Han berättar att han tjänar en dollar i timman. Resten av inkomsten är dricks. För att kunna överleva var han och hans jobbarkompisar tvungna att snabbt kasta ut maten på borden så att folk åt, betalade och lämnade plats för nya kunder. Ju fler kunder, desto större chans för extra pengar.


När han tog sig tiden att förklara ett och annat för en socialist från Sverige, såg jag plötsligt ett foto på väggen. Det var kvartetten i Seinfeld. Jag hade råkat hamna på Tom’s restaurant, som lånat ut sin exteriör till Monk’s café.

Nu blossade mina skamsna kinder i kapp med George Costanzas.

Jag dricksar som sagt gärna, men de nya kortläsarna är ändå djävulens påfund. När jag tvingas ge nåt förändras relationen mellan mig och den som serverar. Jag tittar på de fyra olika alternativen och börjar i mitt stilla sinne ifrågasätta servicen.

De otydliga reglerna skapar ångest. Dricksar man för att man varit med om något riktigt bra, för att kompensera andra för deras dåliga löner eller för att man borde?

Att gå på lokal har blivit ytterligare ett moment där man ska betygsätta medmänniskor i arbete. Betalar jag inte framstår jag som snål, trots att det enda jag beställt är 33 cl öl. Så förvandlas plötsligt mannen eller kvinnan bakom disken till en potentiell fiende.

Om man skulle göra en undersökning där folk fick svara om de vill att man inför ett drickssystem i deras yrke, tror jag 100 procent skulle säga nej.

Dessutom förlamar dricksandet klasskampen. De anställda borde ta strid för vettiga löner i stället för att leva på gästernas allmosor.

Nu blossar mina kinder igen. Vem är jag att sätta mig på några höga hästar? Jag har ju aldrig behövt arbeta i en bransch som är så skum och konkurrensutsatt, att den ruttnar inifrån och ut.

Följ ämnen i artikeln