20 år efter mordet på Anna Lindh börjar såren läka
Magdalena Andersson såg ut att ta ett djupt andetag och lade sedan ner en krans på Anna Lindhs grav.
Det har i dag gått 20 år sedan Sveriges utrikesminister mördades och morgonens dimma som utlöst flygkaos på Arlanda och Bromma hade börjat lätta och svepte inte längre in Katarina kyrkogård.
En parkarbetare en bit bort krattade sömnigt, men så hade han inte heller anledning att stressa, vi är halvvägs genom september, men än råder sommar, över 20 grader i Stockholm i dag, löven har inte börjat falla.
Partisekreterare Baudin hjälpte sin partiledare med kransen och den belarusiska oppositionsledaren Svetlana Tichanovskaja lade ner en blomma och SSU:s ordförande Lisa Nåbo placerade försiktigt ännu en krans på graven och partiveteranen Lena Hjelm-Wallén såg tagen ut.
– Vad minns du av morddagen? frågade en reporter Andersson då ceremonin var över.
Vi som har varit med ett tag i livet har alla våra minnen av den där eftermiddagen och medan den socialdemokratiska ledaren berättade in i en tv-kamera att hon jobbade som politisk tjänsteman under Göran Persson och hur nyheten om överfallet på NK utlöste intensivt arbete i regeringskansliet, började jag tänka på hur det var på Aftonbladet den natten.
Någon gång strax efter fyra på eftermiddagen ringde tipstelefonen på redaktionen, en kvinna hade blivit knivskuren på varuhuset, redan det var en nyhet, men inom några minuter visste vi att det var Lindh, utrikesministern, som blivit attackerad.
Någon timme senare hade Lena Mellin, samhällsredaktionens dåvarande chef, från en trovärdig källa fått veta att tillståndet för Lindh var mycket allvarligt.
Vi var beredda på det värsta. Men samtidigt kom rapporter från Karolinska sjukhuset om att ”den skadade patientens händer har opererats”.
Det var en så märklig och förbryllande diskrepans och det fortsatte på det sättet under natten. Å ena sidan förhållandevis optimistiska bulletiner, å andra sidan pessimistiska källuppgifter.
Vid en händelse av den här storleken kommer lediga medarbetare in till tidningen och de som egentligen har jobbat klart stannar kvar och när Karolinska tre på morgonen höll en presskonferens trängdes vi runt tv-apparaterna.
Läkarna förklarade att Lindhs tillstånd förbättrats något, det var allvarligt men stabilt.
Timmarna gick och när sammanbitna ministrar tidigt på morgonen anlände till Rosenbad och gick in utan att prata med journalisterna utanför började vi förstå.
Vi fick underhandsbesked om att Lindh hade avlidit på operationsbordet, och när en blek och märkbart skakad Göran Persson klockan halv tio på morgonen förmedlade dödsbudet på en presskonferens hade redigerarna redan gjort färdigt de flesta av sidorna till extraupplagan.
Två årtionden senare, en kyrkogård på Södermalm i Stockholm där kändisarna ligger på rad, Cornelis, Gösta Ekman, en bit bort vilar Einár, Säpo-vakterna håller sig diskret i bakgrunden.
Magdalena Andersson intervjuas av TV4, TT och finska Yle, SVT och SR, hon berättar om arvet efter Lindh, om hennes betydelse och eftermäle.
Mordet var en mänsklig tragedi, två pojkar förlorade sin mamma, men det var också en händelse som kastade in Socialdemokraterna i en ledarskapskris som pågick i många år.
Lindh skulle ha blivit partiledare. I stället utsågs Mona Sahlin. 30,7 procent i valet 2010, det sämsta resultatet någonsin för S sedan den allmänna rösträtten infördes. Fiasko, avgång.
Håkan Juholt kom från i princip ingenstans, mindre än ett år som ordförande i Försvarsutskottet var den främsta meriten, och tog över efter att mer rimliga kandidater en efter en försvunnit i smutsiga falangstrider.
De tio månader som följde innan han tvingades bort var en mardröm för partiet. Juholt ställde till det gång på gång, tog timeout, ställde till det igen.
Ny maktstrid. Till slut var IF Metalls ordförande Stefan Löfven den enda kandidaten som partiet kunde enas kring. Han vägrade först, men lät sig övertalas.
Och på Katarina kyrkogård stod Jan Forsell, 80-årig partiveteran, uppvuxen på söder, stramt med en svensk flagga bakom Lindhs grav.
Efter kransnedläggningen skulle Andersson ha ett bilateralt möte med Tichanovskaja och efter det presskonferens, men schemat sprack, oppositionsledaren från Belarus tvingades hasta iväg.
Inom en halvtimme var allt sagt och gjort och Andersson och hennes medarbetare och Säpo försvann upp mot Katarina kyrka väntande bilar.
Hon utsågs till ledare för Socialdemokraterna för inte ens två år sedan, vilket inte hindrar att hon redan hunnit vara Sveriges första kvinnliga statsminister och förloraren i riksdagsval.
Valet av Andersson som partiordförande var det första som skedde i någon form av harmoni efter mordet på Anna Lindh.
Det tog 18 år för de socialdemokratiska såren att läka.
