Underbara Claras blommiga bildspråk döljer något viktigt

Anna Björklund

helskärm

Det är verkligen trist att må dåligt, det är det flera som har märkt.

Förutom själva måendet i sig måste den dåligt mående ju dessutom stå ut med att vara en av de där, de sköra och deppgökarna. Som behöver berätta att jo, trots att massor av människor har det värre, så var det just mitt varande som hamnade i kris. Det är ju svårt att säga högt, nästan pinsamt. Framstår som lite vekt? Eller kanske självupptaget.

Sådant är inte Underbara Claras dåliga mående. Vilken tur! Den norrländska instagrammaren har mått skit, men inte på det där generande existentiella sättet. Nej, Clara berättar i sitt vinterprat i Sveriges Radio att hjärnan är som en flaska. Vanliga människors – vi, de andras – flaskor är fyllda till bredden av energi, medan hennes hamnade på botten. Mer komplicerat än så var det inte!

Jag rynkar pannan. Det är ingen perfekt metafor, för en flaska går ju snabbt att fylla igen. Det är för fan bara att hälla?

Jämförelsen som den utmattade Underbara Clara letar efter är kanske att hennes huvud är som en kastrull som kokat torrt på spisen, så att metallen, själva behållaren, tagit skada? Eller som en dieselmotor, som måste till verkstaden om den körs tills tanken är tom?

Jag lyssnar vidare. Utmattningen kom av extrem arbetsbelastning, berättar Clara, och den enda boten var att vila mera. Här går språket över i det tantflickiga pelargonputtret jag känner igen från internet. Den tänkta flaskan fylls igen av mysbelysning och evig långfika, av att dricka te i ”balja efter balja”, slå in små ”tidspresenter” till sig själv och ”passa av” i stället för att passa på.

Och för Clara och hejakören av alltför trötta kvinnor är detta inte bara en blandning av basal livskunskap, härlig lyxkonsumtion och instagramtypiskt trivselskryt. Det är faktiskt en medicinsk åtgärd!

Eller, är det det? Är detta ett fysiologiskt faktum, att de som gjort mest, arbetat hårdast, varit allra duktigast råkar ut för detta, att energidepåerna plötsligt är helt tömda? Att de sedan kommer behöva lägga åratal på bastubad och tända ljus, lägre ansvar och fler tupplurar, för att kunna fungera normalt igen? 

Nä, i princip inget tyder på det. Psykisk energi är inget ämne som kan lagras eller sina riktigt så, hjärnan är ingen dieselmotor. Det verkar inte vara så att denna sorts dåliga mående orsakas av just extra stora prestationer, heller. Den diagnos som Underbara Clara fick finns bara i Sverige, till skillnad från alla andra psykiatriska tillstånd som vårdcentralerna arbetar med är den svenska kultursjukdomen utmattning inte beskriven i DSM-V, den internationella katalogen som sammanställer de problem människor kan få med sina psyken, och det finns ingenting som tyder på att den kommer att hamna där.

Symtomen täcks nämligen redan av det betydligt tristare, mer välbeforskade och mindre duktiga begrepp, som till exempel depression. 

Jag lyssnar ändå artigt på dem, och de utbrända talar gärna om sitt tillstånd. Representanterna för gruppen – där fyra av fem är kvinnor – anspelar på den mediala bilden av de som är och gör ”allt”, för mångsidiga och dynamiska för sitt eget bästa.

Men varför behöver de plötsligt bara sova? Till de utbrända finns inget utrymme för följdfrågor, om meningen, riktningen, taggen i själen. Jag känner mig tagen som gisslan av deras verklighetsbeskrivning, allt blommigt bildspråk döljer något viktigt.

Vilket var projektet som all den där psykiska energin brändes på? Varför sprang du, Clara, var det från något mindre underbart?