Vuxna ser bara på när barnen far illa
– Sluta, jag tänker inte slå dig.
– Kom igen då, jävla muslimäckel, jävla skabb.
Hon sparkar på mig, jag drar upp mina ben och skyddar mig. Hon slänger sina armar mot mig, samtidigt som jag försöker värja mig mot de hårda slagen. Det är åttonde klass och vi står utanför klassrummet. Mina klasskamrater går tysta förbi, läraren står i klassrummet. Jag blickar in, får ögonkontakt med läraren, hon vänder sig om.
Varför säger hon inget? Flickan fortsätter sparka på mig, hennes ögon är stora, intensiva. Signalerar hat och avsky.
Till slut får jag nog. Jag tar ett hårt grepp om hennes armar, vrider om, slänger henne åt sidan samtidigt som jag trycker upp henne mot väggen. Hon försöker bryta sig loss, det går inte. Jag ser oron i hennes ögon, hon har ont, jag släpper lite och säger tyst ”jag kommer inte slåss med dig, förstå det” och kastar henne åt sidan.
Efter det försökte hon aldrig slåss igen. I flera månader gick jag mestadels själv, alltid på min vakt, ständigt i väntan på nästa förolämpning. Varje natt låg jag i min säng, rädd för vad jag skulle möta nästa dag.
Vad kommer hon och hennes vänner säga i morgon? Kommer de hoppa på mig? Mina föräldrar frågade då och då hur allt var, men jag försäkrade att allt var okej. Jag klarade mig, ville inte att de skulle oroa sig .
Hatet att gå till skolan växte i symbios med klumpen i magen. Lärarna fick ständigt veta att jag inte hade det bra, men varje gång ämnet kom upp fick jag höra: ”Men Gina, du som är så social och har massa vänner, det här är ju inget problem för dig. Du vet ju att hon har haft lite problem tidigare och du gör ju också fel? Du säger ju emot? Kan inte ni tjejer lösa det här?”
Jag fick förslaget om att byta klass. Varför var det jag som skulle byta klass om det var hon som betedde sig illa?
Tusentals ungdomar och barn går med en klump i magen till skolan varje dag i rädsla för att bli mobbade. Varje dag ser man hur de behandlas illa, hur de bryts ner bit för bit. Ändå blundar många för det.
Enligt en undersökning som gjordes på 13 000 elever runt om i landet så svarade 44 procent av eleverna i årskurs 6–9 att de upplever att personalen inte säger till när de får veta att en elev har behandlats illa. 45 000 barn och ungdomar från fjärde klass upp till gymnasiet uppger, enligt Skolverket, att de mobbas och trakasseras.
Det som gjorde mig mest förbannad som 14-åring var inte att jag fick elaka kommentarer slängda efter mig, utan att ingen tog ställning. Jag blev chockad när lärarna såg allt som pågick men inte gjorde något åt saken.
Vad lever vi i för samhälle där vuxna ser på och inte säger någonting när ett barn behandlas illa? Och vad ger det för signaler till barnen?
Om inte lärarna står upp för vad som är rätt och fel, hur ska då eleverna förväntas att göra det? Vem bär egentligen ansvaret? Är det eleverna, föräldrarna, lärarna eller våra politiker?
Så länge ingen tar ansvar så kommer dessa 45 000 barn och ungdomar gå till skolan varje dag och fortsätta att behandlas illa och brytas ner.
Vill vi det?
Himmel
Att ”Project runway Sverige” har fått tag på en man som ska agera programmets ”Tim Gunn”, som precis liknar just Tim Gunn. Kul att de tar allt så bokstavligt.
Helvete
Dokumentären ”Bully” om mobbning. Den var så hemsk och tragisk och man blir arg, arg och besviken på att det fortfarande finns små barn som går rädda till skolan.