Demoner döljs bakom fin fasad
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-07-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vet Mona Sahlin, som är ansvarig för integrationsfrågor, om att det i helgen gick omkring ungdomar på Söder i Stockholm och delade ut broschyrer med rubriken "Vem bryr sig om våra svenska ungdomar"?
Ungdomarna såg prydliga ut, utan kängor och rakat hår. Framför allt var de oroade för den mångkulturella smältdeg som "deras" Sverige har förvandlats till.
Någonstans vid Björns Trädgård på Södermalm kom de första ungdomarna. Tre killar runt 18-20 år och van som man är vid att det delas ut lite av varje på stan nu för tiden tackade jag nej när de försökte överräcka broschyren. Några hundra meter längre ner på Götgatan, tjejer med ljust sommarhår, pastelliga toppar och bruna ben. De log så vänligt mot alla som gick förbi och nu kom jag inte undan broschyren.
På första sidan, ett illa taget foto av en ung kille med rakad skalle. Rubriken löd: "Vem bryr sig om våra svens-
ka ungdomar?". Det handlade om mordet i Salem förra året då en 17-årig nynazist blev misshandlad och knivhuggen till döds av en invand-
rarkille, uppbackad av sitt gäng.
Jag slängde broschyren, irriterad över deras fosterlandsnazism. Men ångrade mig, drog mig till minnes när jag intervjuade Andreas Högström, avhoppad nazistledare, och han berättade om när han tolv år gammal kom med en bild på Hitler till skolan. Han visste knappt vad nazismen som ideologi handlade om, tyckte mest att Hitler verkade spännande. Fröken såg bilden och blev rasande. Rev den itu framför hans ansikte och röt "Gör aldrig om det". Det var den historielektionen för en tolvårig grabb som var vilsen i kompassen och tyckte att de äldre nassegrabbarna på torget var tuffa.
Jag ville inte riva sönder broschyren. Jag ville läsa den och lära mig deras argument. Det fanns ingen avsändare, bara en hemsideadress. Med passfoton och namn på invandrarkillarna som varit inblandade i det slagsmål som slutade i brutalt mord. Mördaren i mitten. Unga, lika unga som den mördade. I texten beskrevs den döde som "nazist".
"Inte konstigt att man blir nazist", stod det, som om nazist är på låtsas och inte så farligt med tanke på hur världen ser ut. Ungdomarna undrade varför vi andra inte reagerar när de mörka kommer hit och mördar och våldtar. En bättre värld är möjlig, verkar de vilja säga, om ni bara följer oss.
Förra året hamnade Sverige på EU:s svarta lista över länder där det rasistiska våldet förgrovats kraftigt, vi ligger i topp tillsammans med Frankrike och Tyskland. Det stod inget om det i broschyren. I deras värld ska arierna bo på prärien.
Men jag tänker inte försöka frälsa dem. Deras avprogrammering är ett jobb för deras lärare och föräldrar (nassar de också?), och framför allt för våra politiker.
Men jag vill verkligen ställa några frågor till de här ungdomarna, jag vill verkligen veta:
Vad tryckte ni för broschyr när 22-åriga Gerard Gbeyo knivhöggs till döds av en rasist i Klippans centrum 1996? Vad höll ni för tal på stan när nynazister misshandlade och dränkte 14-åriga John Hron i en sjö utanför Kungälv den 17 augusti 1995? För inte tryckte ni broschyrer med "Vem bryr sig om våra svenska ungdomar" då?
Ibland undrar jag om ni inte vet innerst inne att ni är ute på svag is. Jag tror att ni vet att argumenten inte håller, men att det blir för uppenbart att bara säga rakt ut: "Det är skönt att hitta en fiende när man mår dåligt".
N i måste bädda in det i argument om hur de försöker härska och söndra. Kanske underskattas ni, kanske är ni inte så förvirrade och så små som Mikael Wiehe skulle skriva i sin sång om er. Nästa gång Göran Persson ska tvätta Sveriges befläckade lakan, ordna tjusig Förintelsekonferens och jaga bort demoner från en svunnen tid, då borde den handla om er i stället. Den kan handla om era motståndare också. Alla som är här och nu.