Rachid ska utvisas efter 56 år i Sverige – nu vänder han sig till Europadomstolen
Uppdaterad 2017-09-15 | Publicerad 2017-09-14
I dagarna får Europadomstolen ett unikt fall på sitt bord.
Är det förenligt med mänskliga rättigheter att utvisa 73-årige Rachid efter 56 år i Sverige?
Endast slappa skribenter drar till med Franz Kafka så fort någonting absurt eller klåfingrigt byråkratiskt ska beskrivas.
Men berättelsen om hur Rachid, som egentligen heter någonting annat, har behandlats av svenska myndigheter påminner i anmärkningsvärd utsträckning om den tjeckiske dysterkvistens uppfattning om tillvaron som en labyrint ur vilken ingen utväg finns.
Det har gått snart ett år sedan jag först skrev om denne flykting och när vi ses igen, på ett advokatkontor på Östermalm, har ingenting blivit bättre.
Låt mig ta det från början. 1961, då Hassan II blev kung i Marocko, ett land han kom att styra diktatoriskt i 38 år, valde Rachid att fly till Sverige.
Han var 17 år gammal, en yngling med vänstersympatier som delade ut flygblad som misshagade regimen och hade goda skäl att anta att han skulle få det hett om öronen om han stannade.
56 år senare kan han titta tillbaka på hur livet i Sverige blev. Två äktenskap. Fyra barn. Barnbarn. Ströjobb. In och ut från kåken, åtta domar, allt från dagsböter till fem års fängelse för bland annat våldtäkt, misshandel och narkotikabrott.
Cirkusen började 2008, då Rachid släpptes efter att ha avtjänat sitt senaste straff. Plötsligt hade han inget bankkonto. Var inte folkbokförd någonstans. Han vände sig till Försäkringskassan och frågade hur det skulle gå med utbetalningarna av hans förtidspension och fick veta att han dessvärre hade avlidit.
Nästa samtal gick till Migrationsverket för att få nytt uppehållstillstånd. Det slutade med att Rachid blev utvisad. Ett beslut som efter domstolsprövning vann laga kraft den 12 januari 2012. Men inget hände och fyra år senare preskriberades domen.
I fjol ansökte Rachid än en gång om uppehållstillstånd. Utvisning och förbud mot att återvända inom fyra år, beslöt Migrationsverket. Migrationsdomstolen höll med.
Domstolen kan ju inte helt blunda för att han efter snart 60 år i Sverige skaffat sig "åtminstone vissa" band till landet, men landar i slutsatsen att då en stor del av vistelsen varit illegal och då han har dömts för allvarliga brott är det en proportionerlig åtgärd att slänga ut honom.
Rachid kom till Uppsala samma år som regalskeppet Vasa bärgades och Hylands hörna hade premiär i Sveriges Radio. Han har söner som hjälper honom ekonomiskt, vilket tyder på en bättre relation än vad många har till sina barn.
Det är onekligen en djärv tolkning av vad ordet proportionerlig betyder som domstolen gör.
Men tänjande av begrepp är inte det mest anmärkningsvärda i denna historia. Än märkligare är den illegala vistelsen i landet.
Rachid hade uppehållstillstånd fram tills den 22 augusti 1990. Det vill säga de första 27 åren.
Sedan upphörde det. Varför? Vem fattade beslutet?
Hans advokater, Arvid Danielsson och Felix Nelson, har försökt få svar på frågorna. Det finns ingen dom det datumet som skulle kunna kasta ljus över saken. Inte heller några andra ledtrådar i myndigheternas arkiv. Det har inte gått att få en förklaring.
Konstigast av allt är dock att domstolen inte bemödar sig att bemöta försvarets tyngsta argument. 1981 beslöt regeringen att upphäva ett utvisningsbeslut från 1973, eftersom Rachid riskerade politisk förföljelse i Marocko. Det bedömdes inte gå att någonsin skicka hem honom.
När upphör egentligen ett regeringsbeslut att gälla? Med vilken rätt gäspar en myndighet åt ett beslut fattat av landets högsta maktorgan? Intressanta frågor, som domstolen helt struntar i.
Märkligheterna slutar inte med detta. I samband med fängelsedomen 2005 yrkade åklagaren på utvisning. Men Huddinge tingsrätt gjorde tummen ner, då Rachid hade "vistats i Sverige i ungefär 40 år" och hade lång anknytning till landet.
Elva år senare är plötsligt inte årtiondena i Sverige längre ett tillräckligt argument.
Givetvis finns det en förklaring till myndigheternas agerande. En förtidspensionerad gammal kåkfarare har inte mycket att bidra med till samhället och att sätta honom på första bästa plan till Marocko utgör en besparing, ehuru mikroskopisk. Då väger humanitärt hänsynstagande lätt.
Men då detta inte kan sägas rakt ut låtsas domstolen som att det regnar då besvärliga advokater kommer dragandes med regeringsbeslut och annat som stör.
Rachid har fram tills den 7 oktober på sig att besöka Migrationsverket, visa upp marockanskt pass och en flygbiljett. Gör han inte det lämnas ärendet troligen över till gränspolisen och han tas i förvar, om nu polisen hittar honom.
Han säger att han för länge sedan ansökte om nytt marockanskt pass, men förvägrades ett. Han ser sig som i praktiken statslös. I det gamla landet har han två syskon, men dem har han inte träffat på länge.
Rachid kan inte prata om sin situation utan att börja gråta. Och ja, jag tycker synd om honom. Jag har inga problem med att grova brottslingar utvisas, men detta är en gammal man vars kriminalitet ligger ganska långt tillbaka i tiden och som inte har någonting att återvända till.
Men det här är inte det inkännande personporträttet. Det här är berättelsen om myndigheter som inte alltid imponerar.
Än är dock inte allt hopp ute. Rachid och hans advokater klagar i dagarna till Europadomstolen. Bryter Sverige mot artikel 8 i Europakonvention om rätt till skydd för privat- och familjeliv?
Strasbourg kan inte upphäva en svensk dom. Men Sverige måste rätta sig efter Europadomstolens avgöranden.
Med juridiskt finlir hoppas advokaterna att deras klagan även ska leda till att utvisningsbeslutet tillfälligt stoppas.
Det kan dröja åratal innan Europadomstolen tar upp fallet. Men chansen till framgång är god. Det finns flera avgöranden som visar att betydligt kortare tid än 56 år är tillräckligt länge för att en person ska få stanna, även om det finns brott i bagaget.
Intressantast i sammanhanget är möjligen AA mot Storbritannien 2011. Det målet rör en man som dömts för en gruppvåldtäkt på en 13-årig flicka och som hade vistats i landet i elva år, mindre än en femtedel av Rachids tid i Sverige, och som fick rätt att stanna.
Juristerna konstaterade i det fallet att det inte spelade någon roll om vistelsen i Storbritannien varit legal eller illegal.
Migrationsverket har alltså gjort en fundamentalt annorlunda bedömning av tidsaspektens betydelse än vad Europadomstolen har gjort.
Advokaterna har snokat internationellt, men inte hittat något ärende som ens är i närheten av dessa dryga fem decennier.
Det finns med andra ord skäl att anta att Sverige i slutändan kommer att få ställa sig i skamvrån med ett rekord som blir lika svårslaget som Bob Beamons 8,90 i längdhopp i OS 1968.
Kommer det att vara för sent för Rachid den dagen?