Vår europeiska verklighet är redan förändrad
BARCELONA. De spontana minnesplatserna såg ut som vanligt. Rosor, krysantemum, levande ljus, nallebjörnar och handskrivna lappar: Gråt för Barcelona, fred, vi är inte rädda – på 15 språk.
Det fanns också en känsla av vardaglighet över stämningen på Ramblan. Människor flanerade sakta i den varma kvällen och tittade i bister stillsamhet på blommorna och ljusen. Turister vandrade sakta med sina ryggsäckar på magarna för att lura stadens ökända tjuvar, det såg ut som om de solbrända männen i kortbyxor var havande.
En gammal man ställde sig mödosamt på knä under en fläckig platan och tände ett ljus. Gubbarna satt på esplanadens stolar och pratade med höga röster. Uteserveringarna hade öppet och serverade öl och juice.
Det kunde vara den nya europeiska vardagen när de plötsliga massmorden har gått från att vara rationella terrorhandlingar till plötsliga och obegripliga illdåd. Det går att förstå varför någon ger sig på en tidning eller ett religiöst samfund som han hatar. Men att någon söker sig till de fredligaste platserna där människor av alla kulörer och inriktningar samlas och försöker döda så många som möjligt av dem?
Nice, Stockholm, Manchester, London och nu Barcelona.
Som alltid stämde det upp en kör som sa att vi inte ska låta terrorismen skrämma oss och kuva oss. Lokaltidningen La Vanguardia skrev att terrorn inte kommer att segra och att Katalonien – den region där Barcelona ligger – alltid varit ett fredligt och öppet land. Det kommer inte att ändras.
Såg man sig noggrannare om var det inte så mycket folk ute. Ramblan är en plats där hela världen samlas men nu var det de inresta TV-teamen som representerade världen. Jag slutade räkna dem när jag kom till 30. Mina kolleger sa väl också de vanliga sakerna, deras röster steg till ett mångspråkigt mummel mot himlen som i kvällningen var ljus längre än promenaden under trädkronorna.
Så hördes rop och visslingar. Någon sa att fascister hade utlyst en antimuslimsk demonstration och nu samlades motdemonstranter. En av dem höll upp ett A4-papper med en handskriven text mot rasism och hets. En annan höll upp en lapp med den berömda parollen från spanska inbördeskriget på 1930-talet: No pasaran, låt dem inte passera.
– Gatorna tillhör oss! skanderade folkmassan.
– Bekämpa rasismen och fascismen!
I ett gathörn stod en ensam man i skinnväst och med många tatueringar på armarna. Han skrek mot demonstranterna. De skrek mot honom. De gick efter honom och vrålade "ut med fascisterna, ut med fascisterna", det var massans trygghet och överväldigande styrka.
Den ensamme mannen stod mot en vägg. Han svettades. Han skrek tillbaka med hes röst. De som omringade honom skrattade och skanderade:
– Ut med fascisterna ur våran stad, ut med fascisterna ur våran stad!
Men massans trygghet var skör. En bit längre upp på gatan bildade kravallpoliser mur, de stod stilla med hjälmar och batonger när någon rörde sig hastigt – vem? varför? – och människorna på promenaden började panikartat springa, de stötte till papperskorgar, knuffade varandra, alla ville bort – bort!
Är vår gemensamma vilja att inte låta terrorismen förstöra våra samhällen lika flyktig?
Den brittiska tankesmedjan Chatham House gav i vintras 10 000 människor i tio europeiska länder följande förslag: All invandring från huvudsakligen muslimska länder ska stoppas. 55 procent höll med, 25 procent hade ingen åsikt och bara 20 procent ogillade förslaget.
Vår europeiska verklighet är alltså redan förändrad. Det finns en djup och bred ström under offentligheten, under alla goda föresatser om tolerans, öppenhet och att terrorn inte ska förändra våra samhällen.
Människorna stod tätt intill varandra i tysthet och såg på ljusen som brann till minne av de döda och skadade. Det var trångt men ingen trängdes. Det var vackert och värdigt.
Jag tänkte på fascisten i skinnvästen som verkade så ensam. Han blev överröstad och utskrattad. Men tänk om det ändå är kornen från hans tankar som får fäste. Som motvikt mot de islamiska fascisternas.