Unna dig att drabbas av rymdens storlek
Ramlade hemåt med ringande öron och vinläppar när jag råkade få syn på rymden. Det var inte meningen att se den men plötsligt gjorde jag det. Den syns bra när man ligger på rygg i gräset.
Det var kanske 20 år sen men jag minns den där fingervarma sommarnatten för det var första gången jag fick den kosmologiska kallsupen. Den som man får när rymden för ett ögonblick får plats inne i huvudet, när man liksom “lyckas” bända tanken runt den.
Vin hjälper.
Jag har flera vänner som tycker att den där kallsupen är olidlig men själv finner jag den berusande, ett slags mindfuckfulness, och jag försöker hela tiden uppfinna nya sätt att drabba mig själv igen. Det går bra utan vin.
Om du inte omedelbart begriper vilken kallsup jag pratar om så har du nog aldrig fått den. Du kanske bara inte tittat upp en riktigt stjärnklar natt, när det känns som att hela universum tittar tillbaka. Eller åtminstone galaxen man bor i.
Och då kan du ändå bara se runt 2500 stjärnor med blotta ögat – även om du befinner dig på en särskilt gynnsam plats, som chilenska öknen eller Kiruna. Nästan allt på stjärnhimlen är beläget alldeles i närheten, inom en radie av ungefär tusen ljusår. Eller 1 procent av Vintergatans diameter.
Så här.
Vi bor alltså i mitten av den lilla vita cirkeln. Som naturligtvis inte är liten på samma sätt som en studentlägenhet är liten, det tar ändå tusen år för ljuset från stjärnorna i cirkelns utkant att nå oss, men när det känns som att stjärnhimlen ska kväva dig tittar du i själva verket på högst 0,0000025 procent av stjärnorna i vår galax. Om du kunde se hela galaxen skulle natten hänga över dig som ett vitt kapell.
Utebliven kallsup kan också bero på att du kanske inte tänkt på vad alla de där prickarna egentligen är.
När jag gick ut gymnasiet visste man fortfarande inte om det fanns planeter kring andra stjärnor, även om vi på goda grunder antog att det nog var så. Idag vet vi att nästan alla stjärnor har planetsystem. Att nästan varenda prick på natthimlen är en soluppgång någon annanstans.
Du och jag tillhör de första människorna i den här planetens historia som kan gå ut på kvällen, titta upp på stjärnhimlen och faktiskt veta vad det är vi tittar på.
En fond av världar.
Och eftersom vi vet att de i grunden består av samma byggstenar som vår värld och att vatten är jättevanligt i universum – utomjordingar som kommer hit för att stjäla vårt vatten är nog populärkulturens mest orimliga plot point – kan du också unna dig slutsatser om de här världarna. Jag kan bli väldigt rörd av tanken på att det just nu regnar på miljarder platser i vår galax, att vågor slår in över stränder och solar glöder bakom alptoppar. Frågan om någon eller någonting lever där är förstås kritiskt kittlande men tanken på motsatsen har också någonting. De alldeles obebodda jordarna, snön som faller i en tyst dal och aldrig ska kramas eller ens betraktas.
Jag vet att det finns många där ute som kan stå under en stjärnhimmel utan att se den. Som aldrig undrar. Det ger mig nästan panikkänslor. Jag tänker att det är lite som att växa upp i Stockholm men aldrig fråga sig vad som finns bortom Frihamnen eller hur människan kom dit. Historien om oss började ju inte i Stockholm och den började inte på jorden, även om det förmodligen var först här våra minsta beståndsdelar började bära sig åt.
Rymden hade funnits i nio miljarder år innan jorden ens blev till. Vi har vatten i våra kroppar som flutit genom andra världar innan vår stjärna tändes. Rummet är verkligen stort i alla riktningar.
Många tycker att det är för stort. Att det liksom ändå inte går att ta in rymden. Vår galax är ju dessutom bara en av hundratals miljarder galaxer i vårt observerbara universum.
Rymden är krånglig att ta in. Ibland direkt obehaglig om man inte gillar kallsupen. Men det går om man beskär den lite.
En gång uppfann jag ett bra hål.
Hämta ett papper och en penna så väntar jag här.
(Om du till äventyrs följde mitt nu insomnade bloggprojekt Rymdslottet minns du kanske det här hålet.)
Ta pennan och tryck den genom papperet. Försiktigt. Hålet ska vara 1 x 1 millimeter.
Håll upp papperet mot himlen med sträckt arm, det ska vara en meter mellan ditt öga och papperet.
I hålet har du nu en trettonmiljondel av vår utsikt mot rymden. Föreställ dig nu att du kunde se allt som ryms i det där titthålet, mellan papperet och slutet på vårt observerbara universum.
I hålet har du ungefär 16 000 stora galaxer och tio gånger så många dvärggalaxer. Det betyder att hålet knappast rymmer mer än 2 000 000 000 000 000 stjärnor och 320 000 000 000 000 planeter med ungefär samma förutsättningar som jorden att hysa liv.
Och är du säker på handen kan du flytta papperet 13 miljoner gånger och se 16 000 nya galaxer varje gång.
Kände du hur behändig rymden blev nu?
Det är ett bra hål.
De dödar debatten
Det ”polariserade debattklimatet” kan väl egentligen kokas ner till en ganska enkel ekvation.
X överdriver eller ljuger om ett problem.
Y säger att X överdriver eller ljuger.
X säger att Y vägrar se problemet.
Ingen fungerande debatt kan börja med X. Debattforumens ägare, åtminstone SVT som inte ”behöver” klickoptimera allting, måste börja ta ansvar och inte ge X:en konstant utrymme bara för de drar publik.
En bra stjärna
I veckan avslöjade Nasa att Trappist-1, en ljummen dvärgstjärna knappt 40 ljusår härifrån, har minst sju stenplaneter i ungefär samma storlek som jorden. Och åtminstone tre av dem snurrar i den beboeliga zonen
– på rätt avstånd för flytande vatten. Ännu ett skäl att toklängta till 2018 och uppskjutningen av James Webb-teleskopet som ska kunna söka efter biomarkörer
i de här planeternas atmosfärer.