Elviskulten en religion som håller i tusen år
För många år sedan besökte jag Enver Hoxha-muséet i Albaniens huvudstad Tirana.
Enver var allsmäktig ledare i det kommunistiska Albanien och föremål för en intensiv personkult.
I den märkliga pyramiden presenterades den kommunistiska historieskrivningen med kartor, vapen, allsköns reliker från kampen och foton där de revolutionärer som misshagat den store ledaren retuscherats bort.
I linje med personkulten ägnades en stor del av muséet åt Envers privata tillhörigheter; hans möbler, glasögon, pipor, anteckningsböcker och kläder ställdes ut till allmän beskådan och beundran.
Jag hade Uno ”Myggan” Ericson som resesällskap. Myggan var inte bara Sveriges främste expert på nöjeshistoria, han kunde sitt älskade Balkan utan och innan, och den rättrogne guiden på muséet svajade när Myggan började grilla honom om alla bortretuscherade partipampar.
Skälet till att jag plötsligt minns detta är att nummer 143 av tidskriften ’Elvis’ nyss damp ned i postfacket. Den ges ut på 30:e året nu, som organ för The Official Elvis Presley Fan Club of Sweden. Dess något vidlyftiga devis lyder: ”Med Elvis mot 3000-talet”, och nu snackar vi om en personkult som får den kring Enver att blekna.
Varenda nummer av tidskriften ägnas uteslutande åt The King och allt som hade, eller har, med honom att göra. Varje detalj tycks intressant.
Till exempel berättas att låtskrivaren Clyde Otis hade varit på andjakt när han blev uppringd 1958, alldeles innan han skrev ”Ain’t that loving you baby”, och att Elvis kom i uniform till inspelningen den 10 juni, och att det gjordes 18 tagningar av ”I need your love tonight”, och att sällskapet lämnade studion klockan 05.00 på morgonen.
Ulf från Järfälla skriver att han stått utanför huset på 565 Perugia Way i Bel Air i Los Angeles, där Elvis och Beatles träffades fyra timmar år 1965. ”Jag stannade utanför grinden i drygt 30 minuter. Bara att insupa atmosfären kändes underbart”.
På sidan 13 finns en rättelse. Elvisfantasten Sten Berglinds Ford Fairline Crown Victoria cabriolet 1956 är i själva verket en 55:a av samma modell, med fast tak.
En fördjupande artikel berättar om Dolores Hart, som spelade mot Elvis i två filmer. När en regissör hade skällt henne till tårar ingrep The King rådigt: ”Snart knackade det på dörren och utanför stod Elvis. Han talade till henne med låg, lugnande röst.”
En artikelserie avslutas med glimtar från Elvis sista dygn. Han spelade raquetball mitt i natten. På eftermiddagen nästa dag låg han död i badrummet. Hjärtfel eller överdos?!! Obduktionen – resultatet är privat och läkarna hade olika diagnoser. Orsaken till att Elvis dog kommer att debatteras bland de lärda för alltid.
Personkulten når oanade höjder i en skildring av en resa i Elvis fotspår. (Sådana ordnas oavbrutet.) Det är fanclubmedlem nr 5 698 som rapporterar. De 40 resenärerna börjar med två dagar i Elvis födelsestad Tupelo, besöker huset där han föddes, kyrkan där Elvis gick som barn. Där träffar de ”många jättetrevliga färgade människor”. De åker till och med till kyrkan där Elvis föräldrar gifte sig.
De inspekterar den lokala järnaffären, där Elvis ville köpa ett gevär, men mamma Gladys tyckte att han skulle ha en cykel, ända tills järnhandlaren föreslog en gitarr. Den blev Elvis första.
De äter hamburgare från Elvis favoritställe och tittar in i affären där Elvis köpte skivor. De träffar Elvis skräddare i Memphis och besöker skivbolaget Sun records. Där får de hålla i den gamla mikrofonen som Elvis höll i under sina första inspelningar, och själva sjunga in Elvislåtar på cd-skivor, för 30 dollar styck.
De defilerar förbi Elvis grav i Graceland och lägger ned rosor som reseledaren ordnat. Medlem nr 5 698 skriver: ”Det kändes faktiskt som en högre makt omslöt en hela tiden, under vandringen på Graceland.”