Nationaliteten är inte din identitet
Ett ständigt och intensivt sökande efter nationell tillhörighet präglade större delen av min uppväxt. Med föräldrar födda i Libanon, rötter i Palestina och själv född i Sundsvall, uppstod det en stor klyfta i mig gällande min identitet. Vem var jag och vad tillhörde jag?
I Libanon kände jag mig inte hemma, i Palestina var jag svensken, i Sverige var jag en andra generationens invandrare. Alla mina etniskt svenska vänner var stolta över Sverige, alla mina vänner som var födda utomlands men sedan flyttat hit var stolta över landet de var födda i, men jag då? Vad skulle jag vara stolt över?
Längtan efter tillhörighet och gemenskap inom en nations gränser kunde likställas med ett ensamt hjärta som hungrar efter kärlek.
Varje dag trånade jag efter den under tio års tid, tills jag började ställa mig själv frågan – varför är det så viktigt att tillhöra någonting på nationella grunder? Kan inte du, Gina Dirawi, hitta gemenskap och tillhörighet hos vilken grupp av människor som helst i världen, även om ni inte delar nationalitet? Är det inte lite begränsande och förblindande att tro att du bara kan tillhöra en viss grupps gemenskap, när du kan ta del av en hel världs gemenskap?
Vi lär oss redan i tidig ålder att vi måste vara stolta över var vi kommer ifrån, men har vi verkligen tänkt efter varför vi lär oss det? Varför måste du vara en stolt svensk, en stolt amerikan, en stolt palestinier? Efter många om och men så kom jag fram till att jag hade låtit mig luras hela tiden.
I alla dessa år har jag värderat helt fel, och som 16-åring öppnas det upp för mig att jag inte alls måste någonting.
All denna stolthet jag sökte var egentligen väldigt intetsägande och förblindande. Den kommer inte kunna ge mig kärlek eller värme, den kommer inte få mig att skratta när jag inte mår bra. Att lägga så mycket vikt vid nationalitet som jag gjort är farligt, för inte bara skapas det ett exkluderande i inkluderandet, utan det kan skapas även ett överseende för den egna gemenskapens fel och misstag. Det kan gå så långt att värdet av den intetsägande nationalistiska stämpeln kan ta över din medmänniskas värde, vilket sorgligt nog blivit ett alldagligt fenomen.
Vår existens på den här jorden och hur vi förhåller oss till våra medmänniskor får inte, och ska inte, präglas av den nationella eller patriotistiska normen.
När jag en dag får barn så ska jag lära dem tidigt att gemenskapen som fås av din nationalitet är likgiltig, det är gemenskapen du får av världens alla människor, världens alla leenden och världens alla hjärtan, som spelar roll.
Himmel och...
Att hösten är här. Alla kan nog hålla med om att denna sommar var ett stort lurendrejeri. Lika bra att gå på höst.
helvete
Att jag går på Sverige–Brasilien-matchen för att få se härliga Zlatan spela, så sitter han på bänken, för långt bort för att jag ska kunna skymta hans ansikte, och vi förlorar med 3-0.