Tjatigt att moralismen fortfarande dominerar när det gäller Barbie
Hon slog ner som en bomb i mitt liv för 60 år sen.
Nu är det Barbiefeber och det är härligt.
Den coolaste dockan i världen är odödlig.
I juli var vi tre generationer som gick på Barbie-filmen, och det var underbart. Om mamma varit i livet hade vi blivit fyra. På Facebook dyker det upp bilder på 60-plusgäng som ser filmen tillsammans.
Det blir fest när det äntligen kommer något för oss Barbieälskare, varav många är veteraner som fick dockan när hon först kom till Sverige 1963-65.
Men det är tjatigt att samma moralism som jag redan som barn retade mig på fortfarande dominerar när det gäller Barbie.
Det kan dyka upp tre nya våldsfilmer i veckan, gjorda av män, utan att någon slår larm om vilken hemsk påverkan de kan ha på pojkar. Barbie däremot sägs vara livsfarlig.
På 60-talet talades det om ”falskt kvinnoideal” och den ”plastiga dockan från Kalifornien”. Babydockor som såg ut som på 1800-talet lyftes fram av SVT:s konsumentprogram som lämpligare leksaker.
När Barbie fyllde 50 år 2009 skrev DN:s kultursida om ”ett ideal som är omöjligt att leva upp till och som knäcker kvinnor”.
Nu 2023 kallar en PR-kvinna i 25-årsåldern Barbie för ett ”varumärke som främjar dålig kroppsuppfattning, orealistiska ideal och skenande materialism”.
Det är så enfaldigt.
När mötte massiv kritik om ”falska mansideal” en ny gangster- eller superhjältefilm? Det händer inte. Alla fattar att det är på låtsas.
Barbie är en leksak som flickor över hela världen älskat i decennier. Den kärleken skildras aldrig. Bara en ny hysterisk artikel om hur ”skadlig” hon är.
Min Barbie, i blond bubble cut-frisyr och allvarlig, spotsk mun, damp ner som från en annan galax. Hon var det absolut finaste jag sett. För att inte tala om hennes kläder, som på den tiden var utsökt designade och sydda, och numera samlarobjekt.
En av de nutida moraltanterna kallar Barbiefilmen en del av en ”bimbotrend”, som handlar om att dagens unga kvinnor längtar efter att bli ”hemmafruar”.
Det är bara okunnigt.
Barbie lanserades 1959 som ”tonårsmodell”. Hennes outfits var supereleganta och handlade om att hon gick på teatern, sjöng på nattklubb och seglade fram i balklänningar. Om hon har varit en förebild till något, så är det i så fall ”Sex and the city”.
Det handlade om kläderna. Om att höja sig över den grå vardagen. Om att leka. Om att längta bort, från pölsan och textilfabrikerna, till något annat.
Jag tog mig långt bort från platsen där jag växte upp. Min Barbie är den enda som har följt med på hela resan. Jag har lekt med henne med kompisars barn, mina egna barn, och nu med mina barnbarn. Hon är för evigt, och hon sviker aldrig.
Filmen om Barbie handlar inte om henne, utan om senare varianter av dockan. Den enda av mina fem dockor som är med är Allan, Kens bästa vän. En riktigt cool snygging, vilket inte filmmakarna har fattat.
Men det gör inte så mycket. Snart kommer väl en ny Barbiefilm, och den måste ju handla om det tidiga 60-talet, då Barbie inte log, och sällan klädde sig i rosa.
- För den som vill veta mer om fenomenet Barbie än de svenska fördomarna, rekommenderas den sociologiska och kulturhistoriska studien ”Forever Barbie” av amerikanska kritikern Mary Grace Lord.
- Enligt Lotta Malmstedt, författare till boken ”Barbie älskar Sverige”, blev vi snabbt en viktig marknad. ”Efter USA så var Sverige det stora Barbielandet, om man ser per capita hur mycket pengar man lade på barbiedockor”.
- Vi samlare av vintage-Barbie bara älskar att det har sytts upp kopior av några av hennes mest klassiska outfits, som ”Solo in the spotlight” och ”Enchanted evening”, till Margot Robbie som spelar Barbie i filmen.