Sanningen: För bra för att vara sant i tv-rutan
För ett år sedan släpptes en 32-årig man ur ett fängelse i White Plains i delstaten New York i USA.
Han hade suttit inne halva livet, dömd för att ha våldtagit, misshandlat och strypt en skolkamrat, en ung flicka, till döds.
Dna-prover visade att spermierna i flickans kropp inte kom från den då 16-åriga pojken. Men han dömdes i alla fall, eftersom han erkände dådet efter månader med långa och pressande förhör, och ett test med lögndetektor som utfördes av en nybörjare på området.
När det till slut visade sig att dna-proverna stämde med en annan man som dessutom erkände, så släpptes 32-åringen som en bitter, men fri man.
I USA används lögndetektorer regelmässigt av polisen och av myndigheter som vill kontrollera anställda och arbetssökande. Flera spioner har dock klarat proven med glans. Och enligt vissa källor fälls upp till 47 procent av dem som testas fast de är oskyldiga.
För många år sedan testade vi den misstänkte Palmemördaren Christer Pettersson i lögndetektor. Han friades. Några år senare testade vi Sigge Cedergren, Petterssons knarklangare vid tiden för statsministermordet. Cedergren låg på sin dödsbädd och ville berätta att Pettersson haft tillgång till en revolver som fanns i Cedergrens lägenhet. Cedergrens berättelse stämde, enligt provet med lögndetektor.
Senare fick vi veta att de två operatörerna som genomförde proven hade differentierad resultathistorik. En av dem friade i 80 procent av fallen. Den andra fällde 80 procent av dem han testade.
Det finns få eller inga vetenskapliga undersökningar som visar att lögndetektorer fungerar korrekt. På senare tid har de ifrågasatts mer och mer. Inte minst för att de går att ”lura” på olika sätt av folk med is i magen, vissa psykiska störningar eller tillgång till rätt apotek. Pseudovetenskap, således.
Mannen som anses ha uppfunnit den första moderna, men primitiva, lögndetektorn hette William Moulton Marston. Han studerade både psykologi och juridik. Han slogs ihärdigt för sin uppfinning.
Och han var så pass kreativ att han gjorde reklam för rakblad; han påstod att lögndetektorn visade att ett visst märke var bättre än de andra.
Enligt kritikerna fungerar lögndetektorerna i praktiken mest som verktyg för att stressa och trakassera misstänkta i polisutredningar eller andra sammanhang. Och som sådant kan det förstås bidra till erkännanden av olika slag – sanna eller falska.
I Colombia gjorde tv-programmet ”Nada más que la verdad” (Inget annat än sanningen) nyligen braksuccé. Hälften av landets tittare satt klistrade vid apparaterna för att se en show som delvis påminner om ”Vem vill bli miljonär?”
De tävlande – som i förväg genomgått test i lögndetektor – skulle, inför anhöriga och vänner i studiosoffan, svara på 21 stycken alltmer närgångna frågor.
400 000 kronor stod på spel i varje omgång. Och nog kom det erkännanden ...
De första frågorna var relativt oskyldiga: Har du någonsin ljugit för att få ett jobb? Tycker du om din svärmor? Bryr du dig verkligen om svälten i Afrika? Har du någonsin stulit på din arbetsplats?
Sedan blev förhören grövre.
Hälften av landets tittare satt klistrade vid apparaterna när folk erkände att de smugglat knark, bedragit sina fruar och prostituerat sig med homosexuella.
Vilken succé. Vilket kanonformat! Inspelningarna i USA har just slutförts. Programmet är sålt till England, Australien, Tyskland, Italien och Spanien. Kanske till och med till Sverige ...
Men intimitetsnivån i Colombia var fel avvägd. Serien stoppades abrupt när Rosa Maria Solana tävlat för två veckor sedan.
Efteråt sa hon:
– Brottet genomfördes inte eftersom han kontaktade min make, som drog för evigt. Gud bevare mig!
Hon hade lejt en yrkesmördare för att bli kvitt sin äkta hälft. Och vunnit 200 000 kronor genom att berätta om det i tv.