Aro och GW - gör skiva med andliga sånger
Fotboll är en rätt trist sport, eftersom det inte händer speciellt mycket på planen.
Men när en opolerad porrkung börjar rumstera med styrelsegubbar i klubbkavajer kan det större sammanhanget bli hur festligt som helst, även för oss som är måttligt roade av spelet på planen.
Och man behöver inte vara expert på det gröna fältets schack för att begripa att Berth Miltons entré på AIK-scenen lämnar öppet mål för hela komikerkåren.
Det är enkel matematik:
Porrinslaget ger gott om utrymme för könsvitsar.
Könsvitsar, och andra vitsar som anspelar på sex, lockar nästan alltid till skratt.
Det kommer alltså att skämtas friskt om Gnaget framöver, och jag ger mig fan på att ståuppare och andra humorister av olika slag redan vässat pennorna.
AIK-aktien gick upp i går, efter beskedet om att laget fått en ny storägare. Men frågan är om gnagarna har tillräcklig styrka - läs självdistans - att klara av alla roliga skämt.
Så till en annan, betydligt viktigare händelse på kulturens område. I veckan beslutades äntligen att den dynamiska duon Leif GW Persson och Hasse Aro ska ge ut en skiva med andliga sånger.
Jag har i en tidigare essä i denna tidskrift flyktigt refererat bovjägarnas böjelse för kristen förkunnelse i musikalisk form. Nu ska de båda kolportörerna äntligen få uttrycka denna kärlek kommersiellt.
Det var Hasses idé, men Leif var omedelbart med på noterna. Bokstavligt. De började nämligen högljutt sjunga den ena frälsningssången efter den andra, stundom var för sig i tävlan och emellanåt i kör. Det handlade om Jesus och pärleporten och spårvagnar och nåd och barnatro och kom en del slagdängor om rätt sekulära grejer. Men, för att tala med Frälsningsarméns grundare William Booth: ”Varför ska djävulen ha de bästa melodierna?”
Eftersom vi satt på restaurang så tittade en del människor konstigt på sångarna. Men så fyllda av glädje var de båda blivande artisterna att det inte bekom dem det ringaste.
När de himlastormande känslorna lagt sig blev diskussionen konkret. De kommer att välja ut de bästa låtarna de hört. Bara beprövade läsarsånger och frimicklarlåtar som spelas och sjungs av folk som kan jobbet. De packar ihop alltihop på en skiva. Och - här kommer en viktig bonus - de sjunger ett spår själva.
Jag föreslog att de skulle göra som många andra stora artister gjort, ta in professionella sångare som kan göra grovjobbet, också på det spåret:
- Om ni skulle råka vara lite ... ja, hesa eller så, just den dagen ...
- Behövs inte, sa Hasse. De kan göra vad som helst i en studio nuförtiden. De har grejer så att det låter bra vem som än sjunger.
- Ja för fan, sa Leif ...
Vi ringde Bert Karlsson. Han blev mållös. Troligen för att det inte var hans egen idé. Sedan tinade han upp och gav projektet sin välsignelse. Men Bert - om du läser det här - kom ihåg att killarna inte är signade än, och det är många som kommer att slåss om att få ge ut plattan.
Presentationen och lanseringen av verket orsakade givetvis en del diskussion. Liksom frågan om vad som ska stå på omslaget.
Men en stund efter desserten hade vi, med viss hänsyn till killarnas respektive bakgrund och karaktär, enats om ungefär följande:
Ensamma i bräcklig farkost
Professorn och Frimuraren presenterar
Våra käraste andliga sånger
Det kan bli hur bra som helst. Eller totalt fiasko.
Hur vet jag det?
Hasse och Leif har bett mig vara impressario.