Ingen landssorg när en förortskille slås ihjäl

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När Riccardo mördats uppstod något som vi kanske bäst kan beskriva som landssorg. Alla ville vi veta – till och med kungen – hur detta var möjligt. Varför fick inte denna överjordiskt vackra tonåring leva vidare? När den svarta liksäcken med lille Bobby bars iväg blev vi så jävla arga att vi ville döda tillbaka allihop. När Anders Eklund erkände Englamordet grät vi som om det var vårt eget barn.

Nu pratar vi om Carolin. Om dessa ödsliga landskap där folksjälen bultar bland granar, hur kunde det hända där? Och vi har fortfarande inte glömt Marcus Gabrielsen som blev nersparkad på Kungsgatan i Stockholm för tre år sedan. Han överlevde inte sina skador.

Tänk er nu följande. En kille i 20-årsåldern – vi kan kalla honom Tommy – knivmördas en sen kväll i området Bromma där han bor. Det hela verkar vara ett misstag kan man säga, han råkade liksom bara hamna lite emellan i ett bråk. Dom som gjorde det kör honom till och med till sjukhuset eftersom det inte var han som skulle dö och nu sitter sju personer häktade. Det var meningslöst tragiskt våld med andra ord.

Men Tommy dör. Tommy var en stor fotbollstalang. Alla tror att han kunde ha blivit proffs. Han var omtyckt i skolan och en bra kompis, vittnar folk som kände honom.

Hur skulle vi tidningar hantera detta? Min heta gissning är att det skulle bli en eller två dagars uppslag plus begravning. Kanske ett upprop på någon debattsida: ”Stoppa det meningslösa våldet?” Några ledarskribenter som tycker att det är dags att vi håller hand igen. Janne Josefsson-debatt kanske, upprörda kompisar till Tommy i studion som kräver svar av politiker.

Men Tommyfallet har redan hänt. Fast i närheten av Kista, en förort till Stockholm. Han kallades Romario och han begravdes häromdagen. Enligt en tidning var det tusentals människor där för att hedra hans minne. Men varför skrev vi inte mer om det när det hände?

Jag frågade två nyhetschefer på bladet häromdagen. ”Jag vet faktiskt inte”, sa den ena ärligt. ”Vi trodde först att det var ett vanligt gängbråk mellan kriminella”, sa den andre.

Men både var överens om att det tål att funderas över.

Kanske att vi ska fråga oss själva: Är vi rasister på Aftonbladet? Ja, skulle jag svara. Alla är rasister lite till mans. Ljus kille mer värd än mörk kille. Men det blir aningen komplicerat av att Riccardo var halvitalienare och lilla Bobby var mörkhyad. Men visst, dom var ändå mer svenska för oss på något vis.

Har vi problem med förorten? Jag tror verkligen det. Det är långt mellan Bromma och Råcksta, utanför Kista. Det som pågår där verkar inte beröra oss som berättar och skriver om samhället, för er. Många av oss bor ju inte där. Våra vänner bor inte där. Någon blir knivhuggen i en halvsjaskig förort, jaha, det kunde man väl anat. Betänk då att jag ändå växte upp i en förort till Göteborg. Men jag bor inte där längre, den ligger långt bakom mig – jag springer fortfarande – så jag har noll koll precis som många av mina kollegor.

Det här är viktigt. Vilka vi bestämmer oss för att skildra är viktigt. Hur vi behandlar människor som inte känner någon med makt är viktigt. Runt Riccardo fanns krogägare, fotografer, näringslivsmänniskor, som kände journalister, kungapar och andra viktiga personer. Vi känner inte Romarios familj och kompisar.

Vet ni vilka som borde varit där, på Romarios begravning? Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Politiker som påstår att dom bryr sig. Om våldet, segregationen, dom unga.

Jag borde ha varit där. Men jag hade också annat för mig.