Frankrike har fått en ny hjälte
Frankrike fick en ny hjälte i helgen då Mamoudou Gassama, 22, räddade livet på en fyraårige pojke som hängde från balkongräcket på ett hyreshus i en av norra Paris fattigaste statsdelar.
Den fantastiska insatsen fångades på film – här kan vi ta en minut och tänka på människan som ser ett barn dingla mot döden och vars reflex är att plocka fram sin mobiltelefon – och Mamoudou Gassama blev snabbt dubbad till nationalhjälte. Precis som Lassana Bathily, som räddade flera gisslantagna i kylrummet i en judisk matbutik under terrorattentatet i november 2015, är han från Mali och precis som sin landsman belönades han av Frankrikes president.
Emmanuel Macron tog emot Mamoudou Gassama i Elyséepalatset på måndagen och gav honom det finaste man kan få: En guldmedalj av presidenten samt löfte om franskt medborgarskap.
Mamoudou Gassama kom till Frankrike för ett halvår sedan och har levt utan uppehållstillstånd sedan dess, en historia han delar med tiotusentals människor i landet, där merparten kommer från någon av Frankrikes före detta kolonier.
Till skillnad från uttryck som ”clandestino”, ”illegala invandrare” och ”gömda” används på franska nästan uteslutande begreppet ”sans papier”, ”papperslös”. Det är papperslösa som lagar maten på Paris restauranger, som vaktar den franska medelklassens barn och städar deras hem. Deras rättigheter har, fram tills nu, varit relativt starka. De har rätt till elementär vård, rätt att gifta sig och att organisera sig. Barn som saknar uppehållstillstånd har undantagslös skolplikt och personal inom utbildningsväsendet har inte rätt att kontrollera elevernas rättsliga status. Nyligen gick hundra papperslösa franska arbetare ut i strejk med stöd av de stora fackförbunden, för att kräva uppehållstillstånd.
Om den papperslösa i Sverige bär alla tänkbara signalement av ”den andre” är hen sedan länge en vanlig del av gatubilden i storstäderna. De allra flesta parisare känner någon som har ”problem med sina papper”. Det nyvakna svenska politiker kallar ”parallellsamhälle” är sedan flera årtionden en realitet i Frankrike.
En bekant med rötter i Senegal berättar om en ganska odramatisk barndom i en parisförort, där det enda han inte kunde delta i var skolresor till utlandet. Vid myndighetsblivandet inställde han sig, liksom många papperslösa tonåringar, hos myndigheterna för att kvittera ut medborgarskap och fortsätta med universitetsstudier.
Det psykologiska arvet av den brutala kolonialismen har en helt annan tyngd i det franska samhället. Att kräva utvisning för de som saknar franskt uppehållstillstånd betraktas fortfarande som en relativt extrem åsikt i Frankrike, men händelsen inträffar i ett spänt politiskt läge.
Emmanuel Macron-regeringen presenterade i våras en ny immigrationslag som bland annat förlänger myndigheters tidsspann för att placera asylsökande i förvar, samtidigt som tiden för att överklaga avslag på asylansökan halveras. Lagförslaget har högljutt kritiserats som repressiv av både människorättsorganisationer och politiska motståndare under våren. I juni ska förslaget, som röstats igenom i Nationalförsamlingen, debatteras i senaten.
Macrons extravaganta mottagande av Mamoudou Gassama blev en perfekt bild av Europas godtyckliga hantering av människorna i migrationskrisens kölvatten. Bilder har för övrigt en alldeles speciell roll i bevakningen av vår tids stora politiska frågor. Vi kan läsa hur många reportage som helst om döden på Medelhavet, men det är först när vi ser ett drunknat barn på en turkisk strandremsa som vi fullt ut kan ta in dimensionerna av den undervattenskyrkogård EU:s migrationspolitik skapat. Vi kan avfärda papperslösa från tredje världen som lycksökare, systembelastare och potentiella terrorister fram tills ett 30 sekunder långt videoklipp visar att de faktiskt är människor. Hjältar till och med.
Redan på måndagseftermiddagen hade franska satirtecknare, den upphöjda motsvarigheten till svenska ledarskribenter, gett sig på Emmanuel Macron med sina giftigaste penndrag.
Det återstår att se om händelsen får politiska konsekvenser för den illustre presidenten som alla tycks älska utom fransmännen själva.
