En rostig tratt kan inte vara konst i en rondell

Johan Hakelius

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2015-08-18 | Publicerad 2015-08-17

Ni har fram till den 1 november på er. Om ni har vägarna förbi Versailles.

Sir Anish Kapoors skulpturer står utspridda i slottsparken och på lite andra ställen. I bollhuset, där ledamöterna i nationalförsamlingen svor eden revolutionsåret 1789, är en tryckluftskanon uppriggad. Den skjuter stora klumpar blodfärgat vax in i ett av boll- husets hörn.

En stor, förvriden spegellåda i parken fångar reflektionerna av slottet. En lackröd kub med märkliga maskhål står i en formell plantering och stoltserar med namnet ”Isärtagbar kropp som förbereder sig för monadisk singularitet”. Men mest snack har det varit om den långdragna, rostiga tratten ”Smutsigt hörn”.

Den jättelika öppningen står mitt på den formella parkens ståtliga huvud­axel, ”Grande perspective”, omgiven av stenblock och lite annan bråte. Den representerar, enligt konstnären, ”drottningens vagina som kommer till makten”.
Ni kan gissa själva vad som hänt. Det ganska meningslösa och upprörda ropet ”det här är inte konst” har ekat. Det har mötts av det nästan lika meningslösa påståendet ”det här är stor konst”. Den ”säger något om vår samtid”. Oklart vad. En handlingsbenägen liten grupp har kastat gul färg på vaginatratten. Det har av konstnären, som ser ut som en indisk Carl Johan De Geer, förklarats som ett uttryck för ”utestängandets, marginaliseringens, elitismens, rasismens och islamofobins smutsiga politik”.

Kapoors mor var judinna och hans far hindu. Hur islamofobin passar in vet jag inte. Men varför inte rada upp allt elände, när man ändå är i gång?
Det har, kort sagt, varit rätt livat.

Själv tycker jag att Kapoors plojigheter är rätt skojiga. Lite kitsch, lite Hobbex­katalog, lite datordesign, lite kladd. Men allt hänger på miljön, snarare än skulpturerna. Det som ger grejerna det lilla extra är just att de står i Versailles park, snarare än i en rondell.

Samtida konst är ofta plakatmässigt platt, men den är också parasitär. I sig själv är den kraftlös och tillgjord. För att leva måste den kladda sig fast vid och angripa äldre konst. Det är det som blir så tydligt i Versailles.

De konstnärer som ger Kapoors skulpturer liv heter André Le Nôtre, Louis Le Vau och Charles Le Brun. Det var de som ritade trädgården och slottet.