Våldtäkt att föredra framför gaskammare?

För de kvinnliga fångarna i Ravensbrück blev befrielsen ytterligare en plåga.

Problemet med skildringar av Förintelsen är att de är så ohyggliga, till och med i text. Att läsa någon av alla de väldokumenterade, detaljerade redogörelserna av vad som skedde i Hitlers läger, är som att lyssna på atonal musik på högsta volym. Det kräver viljekraft ut­över det vanliga för att kunna urskilja nyanser.

Det kom nyligen en ny tegelsten av det där slaget, ”If this is a woman” av Sarah Helm. Den handlar om Ravensbrück, det enda koncentrationslägret enbart för kvinnor. Boken är full av outhärdliga detaljer om sjukdomar, ohyra och svält. Om kvinnliga vakter som specialiserat sig på olika former av tortyr, som tränat upp sina schäfrar att attackera, som gärna använder eleganta piskor med silverhandtag. För att det roar dem. Om medicinska experiment, stympningar, dödliga injektioner, till sist gaskamrarna.

Och så ”befrielsen”.

Det finns ett skäl till att jag sätter ordet inom citationstecken. För om det är något parti i Helms bok som bryter igenom Ravensbrücks inhumana vrål och får egen avskyvärd ton, så är det skildringen av Röda arméns ”befrielse” av Ravensbrück i april 1945.

Kvar i lägret fanns bara ett fåtal kvinnor. När Röda arméns soldater sätter i gång att mörda och våldta, gör de ingen skillnad på tyska civilister och läger­fångar. Kvinnor som mot alla odds har överlevt nazisternas systematiska mördande, gruppvåldtas i stället, en del till döds, av sina ”befriare”.

Det är inga nyheter Helm kommer med. Till och med Stalinvänliga historiker vet att Röda armén systematiskt och i stor skala våldtog. Inte bara tyskor. Det finns liknande vittnesmål från överlevande från Auschwitz.

Det fanns förresten en grupp kvinnliga krigsfångar från Röda armén i Ravensbrück. De blev ett slags motståndsnav bland de internerade. Som tack för det blev sex av dem sända till Stalins Gulag efter ”befrielsen”. Deras ledare, Jevgenia Klemm, fick yrkesförbud och drevs till självmord av Sovjetstaten.

Det finns något symboliskt över ”befrielsen” av Ravensbrück. Något som gäller hela östra Europa. Det är Ravensbrück jag tänker på, när jag följer debatten om huruvida vi är tillräckligt tacksamma mot Röda armén för att den ”befriade” Europa.

Kanske inte. För visst är våldtäkt att föredra framför gaskammare, om man överlever. Sibirien är kanske bättre än Ravensbrück.

Självmord möjligen mänskligare än mord.

Så visst kan man hurra för Sovjet och Röda armén.

De som så önskar kan ge Hitler en komplimang för de fina vägarna också.

Dagens byggnad

Leninmausoleet ritades 1924 av Aleksej Sjtjusev. Uppgiften påstås ha tagit tre dagar och formen bygger på konstruktivismens idéer, i kombination med historiska inspirationskällor som Egyptens äldsta pyramid, Djosers trappstegspyramid.

Dagens fakta

År 1913 bodde Hitler, Jugoslaviens blivande statschef Tito, Sigmund Freud och de ryska bolsjevikerna Stalin och Trotskij alla på gångavstånd från varandra i Wien.