Om klimathoten bar burka hade det varit lättare
Faktaresistens är en folksjukdom.
Vi är alla drabbade, men låt oss börja med dem som mår sämst.
Klimatskeptikerna.
”Varför är det så många partier på den yttersta högerflanken som ifrågasätter klimatvetenskapen”, undrade journalisten Kjell Vowles i en text på DN Kultur förra helgen. Han hade svar också, men vi dröjer ett ögonblick vid frågan för den är intressant. Nationalisternas kollisionskurs med klimatvetenskapen är ju i grunden besynnerlig eftersom klimatförändringarna är ett hot mot alla nationer – även den egna, den där man febrar naturromantiskt om och vars befarade undergång man vill förebygga med bullerbysk identitetspolitik och kulturhygien.
Vowles menar att ultranationalisternas faktaresistens är ideologiskt förankrad och bottnar i att klimatvetenskapen utgör ett hot mot nationens intressen – dels för att ett erkännande av klimatförändringarna innebär ett erkännande av den egna nationens skuld, dels för att en seriös klimatpolitik skulle innebära att nationalstaten måste underkasta sig globala klimatmål och ge upp en del av sin suveränitet.
Det är rimliga svar på frågeställningen och jag ifrågasätter dem inte som delförklaringar till faktaresistensen i rörelsens ”intellektuella” kärna, men jag tror också att Vowles krånglar till det lite i onödan och missar en avgörande detalj: hatet.
En betydande del av den här faktaresistensen bottnar rimligen i att klimatfrågan fortfarande betraktas som en accessoar för ”kulturmarxister” (ett konspirationsteoretiskt och ursprungligen antijudiskt begrepp som på senare år, i högerradikal kommentarsfältsvokabulär, kommit att bli ett slags samlingsnamn för alla den liberala demokratins sittkissande avarter).
Klimatet är helt enkelt fiendens fråga.
Eller som Polens utrikesminister, Witold Waszczykowski från det styrande nationalkonservativa partiet Lag och rättvisa (PiS), sa när han försvarade den nya medialag som ska ”bota samhället från vissa sjukdomar” (läs: ta kontrollen över fria medier): ”Som om världen efter marxistisk förebild automatiskt måste röra sig i en enda riktning – mot en ny blandning av kulturer och raser, en värld av cyklister och vegetarianer, som satsar allt på förnybar energi och bekämpar varje form av religion”.
Det är en associationslek. Den ultranationalistiska strömningen i Europa buntar ogenerat ihop allt möjligt i den samtida sjukdomsbilden och du som mött rörelsens fotsoldater på nätet har säkert noterat det själv, hur saker som rimligen saknar samband ständigt bakas in i konspirationsteorin om en kulturmarxistisk sammansvärjning. Här ryms allt från förskingrade dockor i Disneys tomtefabrik till adhd-medicin, genusdagis, programledarval i Melodifestivalen och ”klimatalarmisternas” grafer.
Forcerade samband är typiskt för konspirationsteoretiker och ultranationalisten är i regel en utmärkt konspirationsteoretiker. Rörelsens vanvettiga kusin på andra sidan havet, presidentkandidaten Donald Trump, har förresten hävdat att det var kineserna som i lönndom hittade på konceptet klimatförändringar för att torpedera amerikansk industri.
Den vetenskapliga debatten om huruvida människan ligger bakom de samtida klimatförändringarna är över. Men klimatfrågan är fortfarande politisk. Och trots vetenskaplig konsensus ökar ”klimatskeptikernas” närvaro i parlamenten, poängterar Vowles och pekar på den ultranationalistiska partifloran i Europa där Sverigedemokraterna ingår.
Det är allvarligt. Som om det inte räckte med rasismen.
Men spelar det egentligen någon roll varför nationalisterna är på kollisionskurs med klimatvetenskapen? Är den här diskussionen viktig?
Ja, det tror jag. Du kan alltid lära dig någonting om dig själv när du betraktar en överdriven version av dig själv.
Fundamentalisten är ingen egen art, snarare extra mycket människa. Och hen synliggör emellanåt mekanismer vi alla bär på. Problemet med reflexmässig faktaresistens finns över hela den politiska axeln eftersom det bottnar någonstans i det där väldigt mänskliga som beteendevetenskapen kallar kognitiv dissonans.
Enkelt uttryckt kan man säga att vi (omedvetet) grupperar åsikter och tar kategoriska beslut för att slippa ”kostnaden” av att omvärdera vår verklighetsbeskrivning varje gång den utmanas. Vi gör det för att det är oskönt med inre konflikter. De underminerar liksom ramverket för vår verklighetsuppfattning.
Och har du bestämt dig för att multikultur är det största hotet mot din värld är det långt till att låta klimatförändringarna – en fråga som ursprungligen ”ägdes” av dina naturliga fiender – utmana som primär hotbild.
Det hade förstås varit enklare om klimatförändringarna burit burka.
En lågintensiv variant av det här – vi kan kalla det bedövande skepticism snarare än faktaresistens – är väl de rödgrönas irrationella motstånd mot genmodifierade grödor (som om vi kunde eko-odla oss förbi de stora utmaningarna), en annan borgerlighetens andfådda försvar för fortsatt marknadsanpassning av världens mest marknadsanpassade skola (som om det varit något slags succé hittills).
Förnekelse är inte ett ultranationalistiskt eller kommunistiskt beteende, det är ett mänskligt beteende. Det får bara störst genomslag bland fundamentalisterna i axelns ändar.
För att de som rör sig där ute har flest definierade fiender och är argast. Och ilska är en perfekt katalysator för faktaresistens.
Sen gömmer sig förnekarna inte sällan bakom begreppet skeptiker. Men det får vi inte unna dem (som jag gjorde i den här textens inledning), inte i klimatfrågan.
Skeptiker är någonting friskt och vackert och det är viktigt att förstå den faktiska skillnaden, den som astrofysikern Neil deGrasse Tyson effektivt satte twitterfingret på i mitten av maj: ”A skeptic will question claims, then embrace the evidence. A denier will question claims, then reject the evidence”.
En skeptiker ifrågasätter påståenden och omfamnar sedan bevisen. En förnekare ifrågasätter påståenden och förkastar sedan bevisen.
Fotnot: Det krävs naturligtvis ett visst mått av faktaresistens för att ens uppsöka de fundamentalistiska ändarna av politiken. Den som försöker lyxrenovera någon av förra århundradets två dödligaste ismer, kommunismen och nationalismen, har rimligen en särskild benägenhet till förnekelse.