Jag har förlorat tilltron till min förmåga att grilla

Johan Hakelius

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2015-08-10

Vi har knappt grillat alls i år.

Jo, jag vet. Det är som att lämna ­luddet i filtret i tvättstugan. Som att låta barnen cykla ­utan hjälm. Som att döma ut Astrid Lindgren som en menlös dussinförfattare. Det är kort sagt osvenskt på ett obehagligt, snarare än ett kosmopolitiskt schvungigt sätt. Den sortens under­låtenhet som borde falla ­under det nya kristdemokratiska landsförräderiåtalet. En riktig svensk sommar ­badar i ångorna av tänd­vätska.

Jag antar att jag skulle ­ kunna skylla på vädret. Det skulle möjligen i någon mån återupprätta mina patriotiska meriter. Det finns trots allt inget svenskare än att gnälla på den dåliga sommaren. Men det vore inte hela sanningen.

Saken är den att jag har drabbats av akut prestationsångest. Jag har helt ­enkelt förlorat tilltron till min förmåga att grilla. För andra livskriser i medel­åldern finns enkla lösningar: Viagra, Cipramil, Sobril, ­Seloken, Waran. För förlorat grillkurage finns ingenting.

Det började med att jag råkade bränna några sega ­bitar lamm. Vi hade gäster av den uppriktiga sorten. Nästa dag erbjöd sig en av dem att grilla. Mer precist: en av dem propsade på att få sköta grillen. Inget har varit sig likt sedan dess. Jag lassar i för mycket kol eller för lite kol. Jag blir färdig långt ­innan resten av maten är klar, eller först när allt annat är uppätet. Det blir vidbränt eller rått. Eller båda delarna. Det hjälper inte att behöva grilla bleksvullna sojakorvar, som osar existentiellt obehag redan i påsen.

Jag skulle kunna skaffa en modern gasgrill. Rostfritt och krom och finesser och mojänger som garanterar god restaurangklass på varje kadaver som lämnar gallret. Men vi vet alla att det är fusk. En våldtäkt på all anständighet och ­ mening. Som Gustav ­ Fridolin i vegansäkrad ­ fuskskinnjacka på en ­ eldriven Harley-Davidson.

Det är en dröm jag har gravsatt i sommar. Den om att stå vid en öppen eld, ­orakad och okammad och vända saftiga köttstycken för hand på ett galler som skulle platsa på scenen med Einstürzende Neubauten. Det känns som ett slags inre exil. Varje gång jag sneglar på kolsäcken, men suckar, vänder mig om och tar fram stekpannan, dör en liten svensk inom mig.

Förresten har vi inte lyssnat på Somnar i P1, heller.