Ett patologiskt oansenligt radioprogram
BBC sänder ett radioprogram som heter ”Desert Island Discs”. Det har funnits sedan Marconi, eller åtminstone sedan andra världskriget. Nu som podcast.
Idén är enkel. En inbjuden gäst placeras i fantasin som skeppsbruten på en öde ö. Sedan pratas det om gästens liv i trekvart. Den inbjudna får välja fem låtar. En bok får tas med på ön, plus Bibeln och Shakespeares samlade verk.
Dessutom en lyxartikel.
Egentligen är hela förutsättningen med en öde ö överflödig. Jag antar att den behövdes i början, som ett svepskäl för att folk skulle vara beredda att tala om sig själva i radio. I dag behövs inga svepskäl.
Alla har intervjuats i ”Desert Island Discs”. Nästan bokstavligen: Leslie Howard, Ian Fleming, John Lee Hooker, Mai Zetterling, Arthur Scargill, Boy George, Ravi Shankar, Thor Heyerdahl, Margaret Thatcher, V S Naipaul, Deborah Kerr, Vivienne Westwood, Jarvis Cocker och Marlene Dietrich, för att nämna några. En del, som Kingsley Amis, har blivit bjudna mer än en gång.
Nu har jag lagt drygt 1 000 tecken på att beskriva ett radioprogram, så nu tror ni antagligen att jag ska bryta ut i flerstämmig lovsång. Men, nej. Eller möjligen i ett ilsket väsande. Men inte det heller.
Tjusningen med DID, om ni ursäktar förkortningen, är nämligen dess närmast patologiska oansenlighet. När allt annat toppas, tänks ut och skruvas till, puttrar DID bara på.
Ibland blir det intressant, ibland platt. Vanlig, enkel verklighet. Samtal. Inte mer. Inte mindre.
Just därför är det ett program som kan få blodet att isa sig. Som när Diana Mitford, fascistledaren Oswald Mosleys änka, 1989 glatt talar om sin vänskap med Hitler och därefter spelar Wagners Valkyrieritt.
Senast jag ryckte till var när jag hörde den rucklande politikern och dagboksförfattaren Alan Clark konstatera att han redan i tonåren tänkte sig bli premiärminister och att skälet var att han ”tyckte att han hade svaren”.
Det var länge sedan jag drabbades av en så fasansfull tanke. Tänk om politiker inte drivs av mänskliga drag, som ärelystnad och bekräftelsebehov, utan faktiskt har den malliga övertygelsen att de vet bättre? Sådant som aningslösa människor kallar ”visioner”.
Brr...
Men så lyssnade jag på Auberon Waughs program. Han konstaterade att lycka innebär att skaffa en fru man vill ha, försöka skaffa de barn man vill ha och ett hus man vill bo i. Att vilja bestämma mer än så ”leder till vansinne och politik”.
Vanlig, enkel verklighet. Med en och annan juvel.
Dagens byggnad & dagens fakta
Broadcasting House i centrala London byggdes som BBC:s huvudkontor i art déco-stil mellan 1928 och 1932. Arkitekt var George Val Myer i samspel med BBC:s huvudingenjör M T Tudsbery. Utsmyckningarna gjordes av skulptören och typsnittsformgivaren Eric Gill, som senare blev omtalad för sexuella övergrepp på sina döttrar och sin hund.
”Swedish grace” är den engelska termen för svensk art déco, i Sverige ofta kallad tjugotalsklassicism.