Corbyn som ny ledare - det är omåttligt underhållande
Och Jeremy Corbyn blev ny ledare för Labour. Han har, så långt, hunnit välja en man som hyllat IRA till ekonomisk talesman och en dömd mordbrännare till talesman i utbildningsfrågor. Han har vägrat sjunga nationalsången, men rivit av ”The red flag”, Labours egen ”Internationalen”, flera gånger. I parlamentet faller partiet amman.
En pressfotograf påstår att Corbyn medvetet givit honom på nöten. En hel nation väntar andlöst på besked: kommer Corbyn att gå ned på knä för Elizabeth II, då han svärs in i drottningens politiska råd, The privy council? Varma gratulationer har strömmat in, bland annat från Argentina - eftersom Corbyn vill göra sig av med Falklandsöarna - Hamas, resterna av IRA och Iran - som berömmer Corbyn för att ”skaka grundpelarna” som håller uppe den brittiska överklassen.
Det är omåttligt underhållande. Italienarna har hittills varit bäst i genren politik som är sin egen satir, med smörsångaren Berlusconi och komikern Beppe Grillo. Corbyn får italienarna att framstå som amatörer.
Det har sagts många gånger att lockelsen med Corbyn är hans ärlighet. Jag har själv skrivit det. Men jag tror att det finns ännu en lockelse. Den är den lockelse som många vänsterradikaler delar med konservativa. Nämligen övertygelsen att de ädlaste striderna är de som är förlorade redan från början. Det finns ett romantiskt skimmer i att offra sig för det hopplösa.
Skillnaden är att konservativa öppet erkänner att deras sak är förlorad. ”Det finns fortfarande saker som är värda att slåss mot”, skrev författaren Evelyn Waugh i det som kanske är det närmaste man kan komma konservativa slagord. För vänsterradikaler, däremot, ingår det i den romantiska idén att hålla fast vid att man slåss för något. Och att detta något faktiskt skulle kunna bli verklighet.
Attacrörelsen, Subcomandante Marcos, Wall Street-ockupanterna, Venezuela under Chavéz och Maduro, Syriza i Grekland: Om och om igen intalar sig vänsterradikaler att deras hopplösa drömmar är på väg att besannas. Om och om igen blir de besvikna. Ändå begriper förstås normalbegåvade vänsterradikaler att de bara tar sig an fall som är hopplösa från början.
Och nu skrivs det lyrik om Corbyn. Om hur han förändrar allt.
Det är omåttligt underhållande.