SVT berättar bara det alla vill höra
”Vi gingo in. Ett kök, grått som av lus och lump, ungar krälande kring, snoriga, trasiga. Hustrun, mager och eländig, vid spisen. Ett rum, det enda, innanför köket. Mörkt, med några illa medfarna möbler. Statarn själv, liten, med svullet tandkött, små taggar till tänder, stripigt hår. Han var den ende på resan, som gav bilden av en slav.”
Det är Lubbe Nordström, stram, aningen äcklad och välvilligt förmyndaraktig, som är ute och synar ”Lort-Sverige”. Det blev liv om det radioreportaget. Nästan lika mycket liv som Sveriges Television försöker skapa kring sin moderna motsvarighet: #ettsverige. Och visst har ni chockerats av samtidsbilderna i SVT:s nyheter de senaste dagarna:
Stig utanför Luleå måste lägga sin mobiltelefon på kaffebryggaren för att få mobiltäckning.
Marcus, 81, i Graninge har bara mobiltäckning på taket av sitt hus.
Patrik i Gävle skulle få betala 371 000 kronor för att få en fiberoptisk kabel indragen i villan. Nu tvingas hans familj klara sig på en anslutning via kopparledningar från 1950-talet.
På Stureplan snubblar de privilegierade över fiberoptiska kablar. Etern är lika stinn av potenta radiovågor som insidan av en mikrovågsugn. Men utanför Korpilombolo finns platser där de åsidosatta krakarna varken vet av fiberoptik eller mikrovågor.
Och vi kallar oss välfärdsstat?
Ja, ursäkta. Jag rår inte för att sarkasmen kokar över som en kastrull mjölk. Det är något i grunden falskt med den här serien.
Jodå, man måste kunna rapportera om andra saker än de riktigt upprörande. Men man kan göra det på olika sätt. Visst kan det vara bökigt när bredbandet inte duger till att ladda ned en långfilm i högupplösning.
Det är klart att det är fel när någon bönräknare i Stockholm säljer kopparkablarna på rot och lägger över larmsamtalen till ett mobilnät utan täckning. Men de tar i så de blir blå i SVT:s studio, för att hålla trycket uppe. Det är som om indignationen kommit först, sakinnehållet sedan.
Raka motsatsen till Lubbe Nordströms reportage.
Här är en annan skillnad: Lubbe Nordström berättade det ingen egentligen ville höra. SVT:s satsning går tvärtom ut på att ”lyssna ännu mer på er tittare och läsare”. Är inte det en tidstypisk omskrivning för att berätta det alla vill höra?