Nu har vi blivit cyniska och kräver underverk
Det går moden, även i känslor. Peter Englund har skrivit om det. Om hur Rousseau och den unge Goethe får hela västerlandet att börja sucka och slå sig för bröstet i känslostormar. Det ingår i varje grundkurs om romantiken, men Englund skriver också att man inte får missförstå saken. Det må vara ett slags mode, men det betyder inte att känslorna var spelade. Folk tog livet av sig under inflytande av sina uppskruvade känslor. Det krävs en del för att fatta det beslutet.
Det är när jag läser sådant som jag undrar vad som händer med världen när en viss känsla tar slut. När den helt sonika utgår ur sortimentet och ersätts med andra.
Ingen blir förundrad längre. Långt in på nittonhundratalet kunde man bli det, särskilt om man var barn. Det kunde räcka med att öppna juledörren och få se en pyntad gran, eller att höra ”Sgt Pepper” för första gången. Men även vuxna kunde bli förundrade: färg-tv. Månlandningen. Världen hade en magisk sida.
Långsamt trycktes den där känslan allt längre ut i livets kanter: Mot de riktigt unga och de riktigt gamla. Till slut var den i praktiken utrotad.
Det händer att förundran nämns i dag, men bara som en syrlig kommentar. ”Det är inget att förundras över”, säger man och antyder att den som gör det är en idiot. Eller ”Jag förundras över att du kan säga något sådant”, vilket betyder att den man talar till är en idiot.
Att vi slutat att ärligt förundras betyder väl att vi blivit cyniska och bortskämda. Vi förväntar oss, nästan kräver, underverk. Samtidigt förväntar vi oss att varje underverk är lurendrejeri.
Det är detta jag har emot de små videoklippen som den här tidningen och många andra gödslar med. ”Loch Nessodjuret filmat!”, ”Se Harrison Fords kraschflygning”, ”Kan du upptäcka spöket mitt i familjebilden?”, ”Här tappar stjärnan brallorna”.
Det gör mig inget att det mesta är trams. Trams kan vara fantastiskt. Men det gör mig något att de där klippen alltid och undantagslöst är besvikelser. Efter en minuts korkad reklam får man se något, som är så platt och ointressant att blodet förvandlas till osmium i ådrorna.
Visst, man kan låta bli att titta. Men det är en dödssynd att nöta in i ett helt folk att nyfikenhet alltid leder till besvikelse och cynism, aldrig till förundran.
Fotnot: Osmium är en extremt hård, tung och sällsynt ädelmetall. Smältpunkten är drygt 3 000°C.